Året är 1976 och bredvid den långa backen Svärdsjögatan i Falun på Falu BB föds en liten kille i den 27 gradiga kylan. Det är nog därför man blev ett litet vinterbarn. Till en uppväxt i ett arbetarhem i Flatenberg strax utanför Smedjebacken där man kan beskriva uppväxten som en Bullerby idyll. Tidigt i livet kom ishockeyn in i mitt liv och den livslånga kärleken tar aldrig slut. Hemma i byn knegade morsan på Brandt´s gatukök och för oss Smebackare behövs ingen närmare presentation men skall man beskriva det så var det på den tiden ett gatukök med lite mer än ett gatukök. Det är många fina minnen kring Brandtén och alla som jobbade där.
När man inte var i Backbyskolan fick man hänga med de äldre hårdingarna Pälle och Mange, är man lite yngre blir det tufft men man gjorde sitt bästa för att hänga med, jäklar va kul vi hade och vad minnen jag har. Många av den äldre generation i Flatenberg börjar tyvärr saknas oss men deras avtryck bär vi med oss.
Men jag var ju inte enda barnet i huset jag har ynnesten att ha en stora syster också. Syrran som alltid ställt upp, ett hjärta större än de flesta och än idag skämmer hon bort sin lillebror när han dyker upp i byn. Idag är man ju inte Hylands pöjk i byn längre utan man är Sussis brorsa, han på Gotland. Du är bäst syrran
Efter farsan gick bort så har vi lämnat Flatenberg, drygt 40 år blev det i huset och nu får man hälsa på morsan på byn.Flatenberg där jag var 4e generationen som bodde man kan än idag se grunden från det hus som min farmor föddes i. Morsan gotlänskan som gjorde resan åt andra hållet och bosatte sig i Smedjebacken. Men också en förutsättning för alla underbara somrar vi hade på ön i Havdhem hos mormor och en stor anledning till man bor här idag. Morsan o blev också en profil i byn , först efter åren på Brandten och sen med Dala tobak. Fina Morsan som numer är byboende pensionär
När man lämnat 6an fick man fram på byn och jag hamnade snabbt i gänget från Uvberget, de som blev mitt Crew under uppväxtens tonår. De är en uppoffring och saknad att inte få bo med dem man växt upp med saknar dem ofta även om det är lättare idag att hänga med i varandras liv
Men vi ramlar tillbaka lite på ishockey, detta fantastiska spel med 1800 kvm meter fruset vatten om som gett så mycket i livet. Jag har inte på något sätt vart på elitnivå men jag har fasen gjort allt. Det började med Hagvallen och några stapplande skär under Inge Karlssons ledning sedan vart Johnny Finnström som blev nestor. Fy fasen Johnny vad lilla och stora 8an vi kört men vi lärde oss åka skridskor. När de stackars killarna i Backbyns IF blev inbjudna att vara med i Ludvika ishall minns jag vi vann första matchen med 22-0, vi hade tränat på storplan, mycket skridskoåkning och de i ludvika hade tränat i zon. Nåväl många ur det gänget i Ludvika ishall blev så småningom lagkamrater eller motståndare kul hade vi. Farsa dömde elitserien under 80 talet så jag fick hänga med på mycket hockey, mycket isstadion i Leksand blev det. Jag fortsatte som spelare , domare, tränare,lagledare, materialare så fy vad hallar jag sett, vad bil jag åkt, vad buss jag åkt, vad båt jag åkt, vad hallar jag sett och jag har älskat det. Jag har sett Henke Lundqvist vinna i MSG, Sverige ta VM Guld, sista matchen i Istadion och sen fick jag i Timrå se Gotlands tjejer göra sitt första mål i Stålbucklan. Den resa jag fick göra med alla tjejer i Visby/Roma är nog det starkaste ändå. Fick jag ta över vilket herrlag som helst i sverige som tränare med den motivationen och inställningen tjejerna hade, så hade det gått hur långt som helst. Alla ledare och spelare runt det laget är Hall of Fame medlemmar, varje dag, alltid!
Lite boll sparkade vi också och 76orna var en hyfsad kull i Smedjebacken men från fotbollen är ändå hjärtat gul/svart från min 3 säsonger i Korsnäs när jag pluggade i Falun, grym kamratskap.
Till alla ledare, det största av tack och respekt för er insats så vi kunde idrotta
Men jag blev ju också stor någonstans mitt i allt detta, via gymnasium i Falun, Flottan, Sveriges utlandstyrkor så hamnade jag till slut i Fårösund. Ganska otippat sprang jag vid grannen in i en tjej med snickarbyxor och en blå topp. Det visade sig vara en härlig kvinna som blev min livskamrat och mamman till våra två barn. Barnen är ett eget kapitel och dem återkommer vi till när de fyller jämt men de är min ständiga oro och ständiga stolthet. När sista barnet flyttade hemifrån var fruktansvärt men nu är man tillbaka till att bara vara 2 igen och så vår katt såklart, Cosmos den allskäktige
28 år har jag bott på Gotland nu och 27 av dem med Carina, sista 17 åren har jag hållit gotlänningarna varma. Det blev min grej i livet, energi och gotland.
Men jag måste ändå få vända tillbaka till förvarsmakten en kortis. Min tid i flottan och ynnesten att få segla som 005 Larsson på HMS Stockholm förändrade mig, en fantastisk tid som är svår att förklara. Efter lumpen blev det 2 svängar på Balkan, att få tjänstgöra efter de svenskar som gjorde de första bataljonerna i krigets jugoslavien var tagande. Överallt var vi svenskar sedda som vänner och den betydelse som Nordbat gjorde där nere tror jag aldrig Svenskarna kommer förstå.
Det finns så många fina människor som jag lärt känna genom livet, ingen nämnd så har jag inte glömt nån.
Nåväl man skall inte bli långrandig men jag kan bara konstatera att det blir ett lugnt firande helt enligt min smak med lite ishockey. Luleå-Leksand med bästa frun Carina.
Alla ni som vart med på resan, från botten av mitt hjärta tack för resan men det är många hållplatser kvar än innan den är slut
Till Carina, tack för att du orkar och mina barn, ni är allt. Störst av allt är kärleken
Mr T
