Mitt i livet

Gniiiiiiiiii metall mot metall och tåget gungar till vid perronge på Smedjebackens station. Dörren öppnas och 14 minus grader slår mig i ansiktet efter 8 timmar och 4 tågbytens färd från Karlskrona till byn. Morsan möter upp och vi tar oss hem till Flatenberg, Guldbyn platsen i världen där min släkt bott i 150 år men inte nu. Man kastar in smutstvätten , tar en bastu och ett par pilsner innan syrran skjutsar fram en på berget och ännu en episk förfest i källaren på bomvägen hos wetterskogs. Buttar, jäger, en sväng i på Hasses förbjudna rum sedan mot stan och grand, Bunkern. Fy rackarn va kul vi haft där ojojoj. Men hur som några tequila i baren, några bärs lite black jack och vid 24 är plånkan tom och man tar fram första hundring av två man lagt undan till taxi man får säkert dela med nån. 01 kommer den andra hundring framman får säkert skjuts eller slaggar hos nån. Nåväl jag konstatera att jag aldrig gått hem från Ludvika även om en taxichaffis förbarmade sig när pengarna var slut i Lernbo.

Lördagen var man lite bakis och hängde med polarna och söndag lunch var dezt dags att dra mot sthlm igen och nattåget till Karlskrona. Kan ännu hör Live med Throwing coppar i öronen när man rulla in mot sthlm central. Två guiness och ombord på natttåget i 6 bäddars kupe. Nåväl jag ålkte hem en gång i månaden och spenderade då typ 1 timme med morsan och farsan. Fan va taskigt men dags att fatta det nu

Stockholm Berga och sedan Karlskrona och HMS Stockholm den svenska flottan. Skarpa uppdrag, övning, vomering i världsklass och ett kamratskap som är svårt att förstå. Så himla fantastiskt kul var det. Varje gång jag passerar Karlskrona måste jag ner och se neonskylten i örlogshamnen.

Ikväll sitter jag med min fru, min katt och en öl vid brasan och ser på hockey. Barnen är ute och ett stillsamt liv är den nya tiden. Saknaden av sina barn och omställningen när de flyttade trodde jag aldrig i min vildaste fantasi skulle bli så stor.

Nåväl nyss fyllda 48 så känner jag mig ändå nyfiken på framtiden

/MR T

Den gamla taxi mercan släpper av oss på torget i Pec´s och MCDonalds skylten är väl det enda som skvallrar västvärldens intåg i södra Ungern. Efter en kortare dialog med våra tolkar har vi fått en adress där det spelas lite tyngre jazz och man kan få en Szalons sör till en hygglig peng. Jag är 21 år gammal , vet allt har sett allt och framför allt så är man helt odödlig. Som en del av Nordic Battalion Task Force Eagle så skapar vi en stabil tillvaro och en framtid för miljoner människor på Balken. Just denna kväll är dock allvaret lämnat i skåpet på Camp Anneli och lättsamheten och naiviteten tar över. Vi är ett följe som passerar den grovhuggna Ungraren i dörren, vi är inte direkt okända i byn. När vi går ner i kryssvalven är det en grym känsla av Visby och en halvmeter ner från taket hänger den sötsura dimman från rökat i lokalen som kultur eliten rusar sig på istället för öl. Vi hör sångaren avsluta med -Közönöm szepen efter de slöa applåderna innan de kompar igång nästa låt.

Men stopp nu, hur hamnade vi här, i en lokal i södra ungern med gräset uppeldat i kubik. Ja jag vet inte men vissa saker har min hjärna inte sorterat klart och när jag en kväll som denna sitter och jobbar med random musik i bakgrunden kan vissa låtar föra mig bort till platser och situationer jag inte minns normalt. Mina 6 månader i södra Ungern och på Balkan har satt intryck i all evig tid i mig. På vägen hem från Karlskoga förra veckan så har jag gott om tid och svänger av till Almnäs utanför Södertälje där vi gjorde vår grundutbildning och togs emot vid vår hemkomst, vid båda mina utlands missioner. När jag kommer ner till området som idag är civilt och svänger förbi sjukan, hörsalen, poolen, fotbollsplanen blir känslorna och kroppens reaktion väldigt stark. När jag slutligen svänger upp på kaserngården gråter jag helt okontrollerat. Efter 15 minuters paus från världen är jag redo att åter fortsätta min färd hem mot gotland. Framför mig ser jag det hemskrivna plakatet med texten:

– Välkommen hem Basker blå, TACK! som mötte oss i matsalen mitt inatten när vi slutligen fick en pyttipanna efter en låååång resa. Den svenska staten har på senare år visat sin uppskattning till oss veteraner samtidigt som man kanske inte förrän nu förstår vilken skillnad vi gjorde. Jag är sjukt stolt att ha tjänstgjort på Balkan både under NATO och FN flagg samt fått varit en del av Nordic Battalion där bataljonerna innan oss gjorde grisjobbet. Vi gjorde skillnad och vi räddade otaliga människors liv.

/MR T

Så stod hon där vid spisen och log, Green ungen Kerstin min älskade mormor. Vi kom flåsande från Dalarna ofta med flyg då det var billigare på den tiden, då när jularna firades i Havdhem. Dricke , CubaCola, hemgjorda gotlands bullar och morbror Leifs samling med Lucky Luke. I det lilla huset i Havdhem där tiden stod still, med utflykter till Gerum som enda aktivitet. Gamla semesterrullar på projektorn, grogg , hemgjort godis. Tror farsan tyckte själva resan var det bästa, vilket kaos på terminal 4 på arlanda herregud och var det gott om tid gick man bort till utrikes och kikade lite, det var en plattgång med ett tak över på den tiden innan sky city. Mina barndomsjular ch jag minns dem med värme och glädje

Nu är det andra tider, efter många års firande med mina barn som familj i Dalarna och på ön, där morsan stod med förklädet på i sann Green anda, allt var fixat, de tog hand om barnbarnen och man kunde bara slappa. Så skönt för en småbarnsförälder. Nu min tur att ha förklädet på. -sakta trevar vi oss fram för att hitta våra traditioner när de andra av många orsaker går ur tiden. Vi börjar väl hitta nån modell av rutin här på Själsö känner vi men nu är barnen i mellanåldern. Mitt emellan att vara barn och vuxen, frigörelsen. Vi föräldrar kan bara vara och vänta, se om de kommer åter. Bildar våra egna traditioner med mig och Carina som ”äldste” i familjen.

Själv är jag traditionsbunden, gillar att fixa kring jul, röka, brygga , laga mat. Den enda traditionen jag har svårt för är att julstäda, gör mitt bästa att bryta den

Nåväl, må julen bli fridsam och fröjdfull

/Mr T

året är 1992, jag packar mina grejer det är nya tider och 16 år gammal smyger jag mig hemifrån. Lagom långt bort och kan åka hem varje helg. Hockeyn flyttar till Falu HC och fotbollen till Korsnäs , livet flyttar till Falun där lugnetgymnasiet väntar. 3 grymma år, hem och vända en sommar innan det är dags för 15 månader i Flottan, jag minns som igår när tåget rullar in på stockholm C och sedan placering ombord K11 stationering Karlskrona. Under en period där jag besöker hembygden sällan lever jag i det som är livet just då. Jag skall strax fylla 21 när jag kommer hem för en sista längre period i guldbyn, 6 månader innan jag lämnar för FN tjänst i Ungern, jag är förlorad för mitt älskade Smedjebacken även om hjärtat alltid finns där till vissa delar. 22 år och 2 månader gammal folkbokförs jag i Fårösund, ödet är förseglat. Men hallå Tenny, det här har du ju dravlat i alla tider vad är nytt? Ja va fan är nytt, jo nu är jag den stackars föräldern som sitter i ett barnfritt hem. Mina älskade barn är utflugna och minstingen är på andra sidan vattnet. En oro som jag i min vildaste fantasi aldrig kunde tro att jag skulle ha finns nu jämt. Hur har jag kunnat utsatt mina föräldrar för det liv jag levt, herregud. Nåväl barnen skall ju inte ta hänsyn till det utan de ska leva sina liv med sina val.

Farsan skickade med mig ett visdomsord

-Ska du få sparken Tenny skall det vara för nått du gjort, inte nåt du inte gjort!

Phuu jag tror inte dagens komunikationsmöjligheter är bra för blodtrycket men man får kämpa och älska dem. Man får finnas och ta tillvara på den tid som bjuds

/Mr T

Solen lyser mig i ögonen sedan nån timme och jag ger upp försöken att sova mer. Jag rullar runt min 115 kilos lekamen pure muscle och sätter när fötterna på det svala trägolvet. Axlar rygg leder värker efter en natt av lite för mycket tyngd på sig, vem skall jag skylla på på? nej ingen det är mitt ansvara att vårda min kropp som kommer bli min död om jag inte skärper upp den. Nåväl jag är på G har skalat av några pannor senaste tiden och träningen smyger sig på till en del av vardagen.

Cosse kommer glatt skuttande om nu en 6 kilos katt kan skutta, gosar lite mot benen innan han pyser ut och förkunnar att matskålen är tom och jag skall ha godis det är helg husse. Nu ligger han på altan räcket och kikar ut över ägorna medans jag njuter av mitt kaffe på den svala altanen.

Jag vet att det är den bästa dagen, det är midsommarafton. Den ljusa ljuva natten när zornkullorna badar nakna i varenda vattendrag i Dalarna och det känns som det aldrig mer blir dag i trolska ljuset  över nejderna. Det är dagen när timmar av förberedelser skall dukas upp på bordet och njutas, dagen där väder och om jordgubbarna är klara diskuteras i dagspressen och på sociala medier. När brygden av gotlandsdricke dukas upp med en liten vän i spetsiga glas och man ser kondensen rinna av glasen innan de sköljer ner den dukade maten. När jag och min vackra hustru efter lunchen går ner på Själsöhamn och tillsammans med grannlaget och allmänt löst folk reser vår midsommarstång och umgås under några timmar i den enkelhet som en varm svensk sommardag kan bjuda in till.

Det är dagen som jag har så otroligt många bra minnen till, så otroligt mycket kul har midsommar alltid vart för mig. Det som vi saknar är dock vår släkt och vänner som vi inte firar med men de har det bra på sitt håll, var sak har sin tid och plats.

Sen finns det de som inte har kul på midsommar, de är på jobbet. Vi räknar inte in alla hemskheter i Ukraina och Syrien, ja det är ännu krig i Syrien men ingen rapporterar om det. Midsommar är nåt vi i Norden firar främst Sverige. Men för att ett land skall fungera och att vi skall vara en del av den värld vi kallar väst och i-land görs uppoffringar. Vi har soldater som hjälper andra länder att kunna leva i demokrati och att alla barn skall få gå i skola, vi har all blåljuspersonal, all vårdpersonal, försvarsmakten i landet som dygnet säkerställer att vi lever i en demokrati, personal inom energi och infrastruktur de är där medans jag dricker min dricke och äter min sill. Jag har också gjort mina midsomrar i tjänst och vet ungefär hur kul det är, till er alla riktar jag som medborgare mitt djupaste tack och respekt

Nåväl påtåren skall hällas upp och färskpotatisen skall hämtas i landet samtidigt som en svag morgonbris smeker mig på kinden . Jag tittar upp från skärmen,ser min katt ligga på räcket och i bakgrunden skimrar den blåa Östersjön.

Den bästa dagen

/M

Världen är galen, kriget rasar i vårt närområde, priserna på alla basala varor är på väg uppåt som en raket, inflationen sticker och en börskracsh är på gång. Vi är på väg in i en depression och vi bävar för den hårda landningen vi står inför. Vi stå också inför det faktum att vår jord inte går att känna igen längre, extremväder och tyvärr finns det inget som pekar på att utsläppen minskar så det finns bara ett håll på kompassen, åt helvetet. Hur skall man då som vanlig dödlig medborgare förhålla sig? Skall vi ställa oss på barrikaderna, skall vi skylla på staten, skall vi skylla dem som har mer än oss eller skall vi bara helt enkelt ta oss i kragen och se oss i spegeln. Vad gör jag för att minska min konsumtion av energi och ändliga resurser, bidrar jag eller åker jag också med så länge åket fortlöper? Ingen av oss är beredda att göra avkall på vår egen bekvämlighet vilket är vägen till vår undergång, jag mår dåligt när jag ser vad mina barn kommer får ärva efter oss.

Men nåväl tillbaka till just nu, när den kalla AW ölen precis når gomseglet , Cosse ligger plan och sparrisen som skall gifta sig med lammsteken ligger beredd att hanteras framstår livet som enkelt och glatt trots den mörka inledningen.
Året är 2022 och rent fysiskt har jag aldrig mått så dåligt, åratal av misshandel av min kropp som försökt tämja mig men likt en rivande varg har jag plockat ner den igen men nu vette fan om den inte har mig i brygga, den lyckas hämma mig i mitt sätt att leva till viss del. Vi är inte riktigt överens just nu, jag, hjärnkontoret och verkmästaren imagen. Tyvärr har de fått en ny kompis i muskelsträckaren som jag inte riktigt kan hantera än men jobbar på det.
Det är ju så enkelt, gå ner i vikt mer motion nyttigare mat, ja ni vet ungefär som alla vet att man blir full av sprit men ändå klarar man inte det självklara, det är jobbigt med den eviga kampen men det finns inga qvickfix.

Nyligen misstänkte man att jag lider av birt-hogg-dubes syndrom, tester är tagna men det påverkar inget av mina nuvarande problem det enda den kastar in är att jag har lätt att utveckla tumörer på njuren, kanske sitter det en där redan men det får framtiden utvisa
Nåväl vart är vi på väg med denna dystra esse, ja det kan man undra men det enda jag vet är att jag är 46 år och tänker inte bli kroppslig invalid i mig själv redan nu och leva på minnen vilket jag iof har många fantastiska, jag skall ännu i många år skapa nya minnen.
Känslan är ändock att jag just nu saknar verktyg för att lösa det.
Nåväl strax kommer min hustru runt hörnet i min elbil, mitt bidrag till en bättre värld. Vi skall säkert prata lite jobb, men framför allt skall vi sitta på Själsöernst veranda och mysa
Ta hand om er

/Mr T

Det är egentligen det som alla vill vara , man vill vara sedd hörd och bekräftad. Då mår många människor bra och skapar många fina minnen. Man känner en tillhörighet och skapar en trygghet, man är någon. Man kan skapa många fina minnen ändå men när blir det minnen , hur långt efteråt och varför är vissa minnen starkare än andra.

Själv har jag många fina minnen men också många tunga minnen. Jag minns mycket på en enorm detaljnivå från åren 18-25. Från barndomen minns man mest hur bra allt var, inga större worries och allt var frid och fröjd. Sen har man minnen man kan ta på, man kan känna lukten sinnesstämningen. Jag har ett starkt minne från valsverket när jag och Niklas Säävälä jobbade en sommar och det är så hysteriskt varmt i finverket. Vi smyger ut på baksidan och sätter oss på armeringsbuntarna som nästan bilda en soffa och tåget från Västerås rullar förbi oss strax utanför staketet. Jag kan sätta mig där som det var igår fast det snart är trettio år sedan och höra tågbromsarna när tåget stannar. Wow det är så starkt. Andra väldigt starka minnen är många från värnplikten ombord HMS Stockholm, vilken ynnest att få tjänstgjort ombord på en av flottans då tuffaste örlogsmän. Detta med att få tillhöra en liten skara som gjort något speciellt gör känslan ännu starkare. Mina 2 FN tjänster, visst vi är drygt 100 000 vapenbröder som tjänstgjort utomlands för en bättre värld men det ger oss en samhörighet så otroligt viktig för många. Många fastnar också i minnena och kommer inte därifrån, själv faller jag gärna tillbaka i nån gammal anekdot men det är ju alltid trevligt. På jobbet idag så jobbar vi med väldigt speciella saker och det är nästan som en livsstil att leva med produktionen , när det är jobbigt återkommer frågan.

Om inte vi , vem?

Men man kan inte fastna io det förgångna utan man måste även skapa nya minnen. Man har ju inte kanske samma krav som förr med klackarna i taket och hålligång utan det är lite mer lagom nuförtiden. Tyvärr har hälsan hållit mig lite tillbaka de senaste åren men jag hoppas vara på väg ut ur det. Hoppas verkligen att få åka till Malmö i höst på veterangolfen om jag orkar det. Golf och FN anekdoter med folk som orkar lyssna på det, för vad har man minnen till om man inte har någon att berätta dem för, någon som vill lyssna på din historia.

Nåväl alla sjöbusar där ute, alla fredsbevarande, alla kollegor,familj, vänner och bekanta som är en stor del av mina minnen fortsätt skapa nya minnen och berätta dem.

Blås klart skepp och slå 5 glas

/Mr T

2020 ja vad säger man om det året egentligen, hade jag inte börjat men golf under 2019 och inte fått socialisera på det sätt man nu kunde via Golfen hade man vart tokig nu. Året började lugnt efter julfirande i dalarna och en varm januari, kalendern snurrade väl runt ett år och den 17 januari fick jag skriva siffran 44 på ålder. Ingenting för en välgödd hanne i sina bästa dagar. Farsan hade börjat knöla med ett benssår vilket inte är helt ovanligt för en diabetiker men det var väl svårt att föreställa sig att det skulle bli ett sår på tån som slutligen skickade farsan vidare till andra sidan, det som vi inte vet nåt om. det kanske låter väldigt konstigt det där men jag satt på jobbet en dag i början på februari och farsan hade blivit inlagd när jag fick en sådan obeskrivligt stark känsla att jag måste åka hem. Har aldrig någonsin haft det innan men går direkt in på nätet och bokar båt (ibland är det jävligt krångligt att bo på en ö) hem och packar grejer sen iväg mot Dalarna. Jag är hemma över helgen och träffar farsan några gånger, jag tror egentligen vi båda vet att det är sista gången som vi kommer träffas, det känns bra.

Någon vecka senare sitter jag i taxi från Löfbergs lila Arena mot hotellet i city när morsan ringer och säger att de är sämre, alla behandlingar avbryts och vi vet att det är max en vecka innan farsan kommer gå bort. Det går ändå inte att tänka på hur cirklar sluts, det var i Karlstad jag såg farsan döma sin sita slutspelsmatch lite drygt 30 år tidigare

6 dagar senare går pappa bort och Smedjebacken blir ett orginal, en av sina söner mindre och hockeysverige förlorar ett hjärta som alltid slog för hockeyn. Farsan dömde 1193 hockeymatcher och över 200 matcher i elitserien. Över 80 av dem i Leksands Isstadion, serien var då 34 matcher vilket är 17 hemma matcher per år. Det motsvarar nästan alla hemma matcher i leksand 4 år irad, helt sjukt. En annan kuriosa är att 50 procent av matcherna dömde farsan ihop med Daggen, de måste ju ha vetat vilka tänder de lagat till och med, förstå vad tid ihop. På bilden nedan ser Vi Farsan, daggen och Kjell Karlsson inför 5e avgörande SM final 82 mellan AIK och Björklöven. De gick under namnet “Darling team”. Minnen är otroligt många från dessa “dårar” ihop md resten av domarfamiljen i Sverige. Sold, Rappen, Lind, Ulriksson, Pruppen, BJ Stephan E, ja många.

Strax efter farsan lämnade oss kom Coronan på allvar och efter det har det ju typ inte hänt nåt, suttit hemma och jobbat sen första mars och lirat lite Golf. Underliga tider.

Omstrukturering på jobbet som jag själv gjort har funkat bra och vi har fått in bra personer i vårt företag. det är en stor trygghet att ha ett jobb med bra kollegor när det ser ut som det gör. Dock mår jag fortfarande dåligt efter sommaren 2018 med alla avbrott, stresströskeln är låg även om man numer är avpolleterad från det mesta operativt ligger det och gnager när det blir avbrott. Kommer vi igång, hur länge skall vi köra, hur länge blir det avbrott det är ändock 60 000 Gotlänningar som förlitar sig på att vi får det att funka

Nåväl nu hoppas vi alla blir vaccinerade snart så vi kan leva som vanligt om inte åtminstone få åka hem och hälsa på morsan

/Mr T