ja det kan man undra men här i det strålande vårvädret mitt i grillbygget, mitt i helgen mitt i livet säger helt plötsligt min kropp, stopp. Inget av mina projekt är plötsligt kul, vedklyvs helvtet går inte, gräsklipparfan ska vi inte prata om denna eviga följetång det är fanimej knapp så att laphroaigen smakar bra, båten var så vatten sjuk att den nästan sjönk. Vad är det som händer varför är allt grått helt plötsligt? Det känns som nåt som måste ut ifrån mig, ibland känner jag att jag har så otroligt många minnen från ungdom som trycker men ingen att delge dem då de alla bor på fastlandet och vem har lust att lägga flera timmar i telefon på helgen? Sekunden efter känner jag en otrolig tomhet, en ensamhet. Det känns som alla har sitt och sina gemenskaper och man hamnar på sidan, varken hackat eller malet. Den ensamheten har jag nästan kännt i hela mitt liv från och till och kan vara svår att skilja från den ständiga rastlöshet, på gränsen till ett bekräftelse begär hos ett barn, att man räcker till, duger i samhället. Men va fan sitta här och gnälla när livet till stora delar vart en räkmacka i 30 år, men visst det är konstigt jag har aldrig dragits med att vara “nere” och helt plötsligt känns det ganska tomt, underligt.
Ronja är 6 år, alla med barn som passerat den åldern vet vad jag snackar om
Micke skulle hjälpa mig att “blaska” på putsen på grillen, det tog 6 timmar och halva är klar, snacka om dåligt samvete.
Mina maskiner gör myteri, HJÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLP!
Med hopp om en ljusare morgondag
Mr T
