Året är 1997 den nyss utmuckade från Kungliga flottan blott 21 årige Tenny Larsson gör sig redo för en hemfärd åter till byn, Smedjebacken född och uppväxt.
En kall januari med konstant minus under 14 grader och en fundering om vad mitt liv skall ge mig. Jag får en praktikplats som journalist och fotograf med min gode vän Magnus Klys på DalaDemokraten. Bara någon månad senare kommer inkallelsen till PE04, Pec´s 04 den 4e missionen vid den svenska kontigenten i Ungern, 6månader i utlandet med vapen ihand. Utan en uns av tvekan svarade jag ja och veckan efter midsommar var det dax. 80 kilo tung, en fysik i toppform och odödlig i psyket. Jag minns det som igår när vi landar på Tuzla Airbase med våra splitter västar på och hjälmar, 32 grader i skuggan och buss utan AC där man pumpade ut “your in the Army” på stereon. Det vart ett halvår i mitt liv där jag förbrukade min ungdom, vi gjorde det mesta och det var förbannat kul. En baksida av den resan var också att jag fick se och uppleva ett söndersplittrat land där krigets spår fanns överallt(Bosnien). En obegriplig upplevelse för någon som inte sett en krigszon och då var det ännu 2 år efter det egentliga krigets slut. Jag försöker idag förklara för min son att krig är det värsta som kan ske, men det är inte lätt. Hur som helst jag skulle kunna fylla hela databasen med erfarenheter därifrån men nu till kontentan av det hela, det fanns en för mig mycket viktig person där, Annika Persson en tjej som lärde mig mycket och underbar människa och det allra bästa är att hon kommer hem till mig på torsdag kväll. Fan vad man kan ha sakna en människa utan att tänka på det.
Klockan 7 imorgonbitti slutar jag mitt nattpass och åker hem, det finns få saker i världen som är bättre än att komma hem till sin säng efter ett nattpass och få somna sked med sin fru
Idag är jag 33 år, en fysik i förfall, ibland hemlängtandes till byn och otroligt tacksam över mitt liv. Tack ni som bidrar till min tillvaro och till er som jag vet behöver det, jobba på!
Mr T
