Sen vi fick barn har det alltid pratats om hur viktigt det är med rutiner. Något som jag aldrig lagt någon vikt vid egentligen då man alltid haft fullt upp.
Men så hände det då en dag den 28 september när jag konstaterade ha en lunga som fungerade, kände väl rät bra då man hann fundera på lite annat från slite till Visby då de ringde och ville ha fler bilder. Jag blev inlagd på sjukhuset, fastsatt i en säng med 4 meters räckvidd. Som underhållning var det tv 1,2 & 4. Radio och telefon samt lite böcker. Helt plötsligt är rutiner det som får en att överleva, jag såg framemot fikat klockan 19, lunchen, kontrollerna 2 ggr per dygn. Små helt obetydliga saker som ändå var de enda fasta punkterna i mitt liv, det enda att se framemot som man visste skulle hända. Detta drev mig framåt och jag minns än besvikelsen när jag fick åka till röntgen klockan 2000 och missade hela idol, en av mina fasta punkter jag såg framemot. Det är konstigt men jag har en helt annan förståelse för äldre och sjuka som har svårt att bryta mönster, det är det som får dem att orka!!
Man är inte så jävla stöddig när man ligger där och personligen har jag lite svårt med besök i sådana lägen. Det var en lagom dos med familj och kamrater som kom och jag kände att jag hade det så lugnt jag ville. I Stockholm höll jag tyst vart jag bodde för där var man inget att hälsa på. En stor sak i all denna tristess är ändock att på mitt jobb finns det nån dygnet, vaknade man klockan 0400 och fick morfin kunde man slå en signal till jobbet och prata bort en kvart i väntan på verkan.
Så kan de va men nu är jag pigg(are). ska smyga igång på jobbet på måndag och jag fick en spruta mot svinet igår. Smärtan är hanterbar och betecknas nu som värk. kontroll röntgen den 19 sen kör vi, hade 98 i syresättning igår vilket var nytt rekord, trevligt!!!!
Nu är det daxs för dagens promis!
Mr T
