Jag är gravt överviktig, resultaten från den kommande läkarundersökningen kommer tala sitt tydliga språk, gör om eller dö. Det låter hårt men det är den bittra sanningen. Jag kan inte längre gå runt och tröstäta för att Dr Bergman lyckade rädda mig till ett anständigt liv. Vetenskap har skannat min kropp in i minsta detalj coh DET FINNS INGA FEL!
Jag har konstant värk i rygg och nacke, jag har domningar i ansiktet, jag somnar 2030 varje kväll, jag måste sova med strumpor för att sova en hel natt, jag är inte snabb eller uthållig längre. Men fakta är, det finn inga fel.Jag är Tenny Larsson och fanimej inget blir bättre om JAG inte gör något åt.
Ikväll har jag ätit gott och druckit ev talisker i whiskey fotöljen då jag klinkat på guran och kommit fram till att livet är jävligt gött ändå oavsett var det gör ont och bara jag, just jag kan ändra det.
Eftersom jag inte har lust att ändra mina intagsvanor finns bara ett alternativ kvar, förbrukningen.
Imorgon cyklar jag åter 1 mil till jobbet enkel resa ihop om att min kropp och mitt liv skall bli mindre smärtfritt. Jag bara jag kan göra det och jag måste!
MrT
Ps. efter att läst min absoluta favorit poem av Fröding ikväll bifogar jag första stycket som är mer än mästerligt, skrivet i Hammarö där hans barndomsgård brunnit ner till grunden Ds
Frödings Strövtåg i hembygden vers 1
Det är skimmer i molnen och glitter i sjön,
det är ljus över stränder och näs
och omkring står den härliga skogen grön
bakom ängarnas gungande gräs.
Och med sommar och skönhet och skogsvindsackord
står min hembygd och hälsar mig glad,
var mig hälsad! – Men var är min faders gård,
det är tomt bakom lönnarnas rad.
Det är tomt, det är bränt, det är härjat och kalt,
där den låg, ligger berghällen bar,
men däröver går minnet med vinden svalt,
och det minnet är allt som är kvar.
Och det är som jag såge en gavel stå vit
och ett fönster stå öppet däri,
som piano det ljöd och en munter bit
av en visa med käck melodi.
Och det är som det vore min faders röst,
när han ännu var lycklig och ung,
innan sången blev tyst i hans dödssjuka bröst
och hans levnad blev sorgsen och tung.
Det är tomt, det är bränt, jag vill lägga mig ned
invid sjön för att höra hans tal
om det gamla, som gått, medan tiden led,
om det gamla i Alsterns dal.
Och sitt sorgsna och sorlande svar han slår,
men så svagt som det blott vore drömt:
“Det är kastat för vind sedan tjugo år,
det är dött och begravet och glömt.
Där du kära gestalter och syner minns,
där står tomheten öde och kal,
och min eviga vaggsång är allt som finns
av det gamla i Alsterns dal.”
