Det är 12 minus, året är 1991 och i tunneln på elljusspåret knäcker vi varsin utgången falcon bayersk vi stulit vid glassorteringen på Risingsbo. Det är stjärnklart, gula lyktor i spåret och vi skall på en nykter skoldans på folkan med Birger som alkopolisen nummer 1.
Det är jag och min homy Fredde, vad vi inte fattar är att vi har hela livet framför oss.
Tjoffa-tjoffa-tjoffa ljudet från den 2 cylindriga kubota dieseln är distinkt och min lilla tjej strax 15 år gammal susar iväg i sin bil till nån kille, strax efter susar garageockupanten Samuel 18 iväg i sin bruks bil medans BMWn är på vinterfix i mitt garage. Samuel som precis flyttat ut i gästrummet, mina barn, mina små pluttar så stora men ändå så små. Jag minns som igår min egen ålder där och då. Det enorma förtroende jag fick av mina föräldrar och försöker ge mina barn detsamma. Själv flyttade jag hemifrån vid 16 och var kanske inte särskilt närvarande vid min mor och far förrän vi fick barn, det är något jag idag kan ha ett dåligt samvete för samtidigt som jag kan känna mig stark i att mina små fåglar troligen också kommer tillbaka om jag ger dem min ovillkorliga kärlek som mina föräldrar gjorde. Ok det var kanske inte juste att komma hem en gång i månaden vara hemma 3 timmar innan man drog på fest, sov bort lördagen och drog söndag lunch. Flög hem från Bosnien på leave,dela en platta öl i bilen hem från Arlanda med Hammarbäck, lompen och per, kasta in tvätten i Flatenberg och drog till Grand efter 3 månader på Balkan. Förlåt morsan och farsan, jag älskar er.
Nu sitter jag här själv med barnen på vift med en oro som jag inte visste fanns att uppbringa i mig, men den finns. Jag kan bara hoppas att det vi lärt dem om rätt och fel leder dem åt rätt håll när mörkret faller på medans de gör sina misstag som vi alla skall göra.
Tyvärr Pippi men krumilurpillren var slut.
Mr T
