Luften i svackan innan ringvägen och korsningen till jonsson linjen är sval, ca 3 grader under omgivningen. Fukten är påtaglig och förhållanden är perfekta, genom Västanjö böjarna med lagom pådrag och grönt ljus vid rödlysena. Vänster ut på nya Ågatan och när jag passerar Shell lägger jag mig ner över tanken och skruvar på munstycket på Dakotan, nålen passerar 60 km/h och brölet är påtagligt, gött mos. Precis som farsan terroriserar jag byn på en dakota, farsan valde dock att blåsa rakt fram i Västansjö böjarna innan de räta ut dem, jag tog livet av min i korsning vid folkets hus med hjälp av en Mercedes Benz, men ändock rötterna och arvet sitter i.
Jag åker samma gator med en Audi A3, 28 år senare med hög musik och minns, reflekterar, bara är. Alla i byn vet varför jag är hemma, Gert Erik Larsson har lämnat oss 69 år gammal, “Hyland” är död, för mig är farsan borta och för mina barn är deras älskade farfar död. Det är både utlämnande och tryggt att vara i en liten bruksort där alla vet allt, man behöver inte förklara, folk vet, folk känner och folk bryr sig
Bröööööl , kaffet i koppen hos Fredde är ljummen på slutet men ljudet av en puch som passerar är omisstagbart när vi sitter i köket på kyrkogatan 38. Bara 100 meter bort skall farsan ligga på By gärde, tillsammans med farfar, farmor och min farbror Göran som jag aldrig fick träffa, det känns väldigt bra.
Farsan som gick verkstadsskolan , började på verket, sa upp sig och drog till Gotland på äventyr med Linjetjänst . Checkade in på hotellet i Klintehamn och träffade kärleken, Iren Olsson från Havdhem jobbade på hotellet och flyttade sedermera med farsan hem till Dalarna. I Smedjebacken bodde de och bildade familj, strax innan jag kom till världen köpte de en kåk i Flatenberg strax utanför och där växte jag upp, det som alltid är hemma, i Guldbyn. Här har min släkt bott i 4 generationer, jag vet vart grunsdtenarna är till huset där farmor föddes, jag vet fanimej vart allt är. Släpper man av mig på Humbobergsskogen så hittas jag inte förrän jag vill bli hittad
Här växte jag och syrran upp, med morsan som jobbade på Brandten och farsan som blev hockeydomare, kvartsbas på verket och hockeydomare. En identitet , den han var. Rackarn vad ishallar jag sett, vad ishockey jag sett, vad vänner jag fått igenom ishockeyn och framför allt farsan, vad upplevelser han fått genom hockeyn vilket jobb det låg bakom för att hålla sig kvar i elitserien under 13 år, vad berättelser och minnen. Det blev farsans identitet, Svenska ishockeyförbundets Stora Grabb Nr 20 för domare. Tänk man hände med och växte upp i Leksands ishall med Inga på kansliet, Greven, Harry som såg till man hade utrustning, Spoljansson som bjöd på käk och bolibompa. Gothen och Lundin som tog hand om en på pressläktarn, allt var en lek men samtidigt en samvaro med farsan, alla timmar i bil. Gasa vi ordentligt hann vi hem innan Brandten stängde och fick en burgare. I klippböckerna hemma handlar det mycket om Kjell Karlsson, Dag Olsson,, Mats Rapp, Kjell Lind och ökända busar som Håkan Södergren och Anders Broström. En grym hyllning av sportbibeln på nätet kändes mycket värdigt vid bortgången och farsan skulle gillat det.
Farsan blev dålig på slutet och orkade inte mer, jag är glad att jag åkte hem strax innan du gick bort. När mobilen ringde 0735 på morgonen den 27 februari och det står morsan i displayen är jag rätt säker på att det inte är för att önska mig en trevlig dag på jobbet. Budskapet är enkelt och brutalt, pappa har somnat in under natten och farsan är död, Gert Larsson finns inte längre. Farsan fick ett bra liv som kunde vart längre, han fick se sina barn och barnbarn växa upp och klaga aldrig. Farsan kommer alltid minnas med ett stort hjärta om även svagt. Nu är resan slut och du har förhoppningsvis fått träffa Göran igen, en riktig gangster som du sa och ingen kommer kalla mig pinocchio igen. Sov gott farsan du fattas oss, du fattas mig.
/Pinocchio
