Världen är galen, kriget rasar i vårt närområde, priserna på alla basala varor är på väg uppåt som en raket, inflationen sticker och en börskracsh är på gång. Vi är på väg in i en depression och vi bävar för den hårda landningen vi står inför. Vi stå också inför det faktum att vår jord inte går att känna igen längre, extremväder och tyvärr finns det inget som pekar på att utsläppen minskar så det finns bara ett håll på kompassen, åt helvetet. Hur skall man då som vanlig dödlig medborgare förhålla sig? Skall vi ställa oss på barrikaderna, skall vi skylla på staten, skall vi skylla dem som har mer än oss eller skall vi bara helt enkelt ta oss i kragen och se oss i spegeln. Vad gör jag för att minska min konsumtion av energi och ändliga resurser, bidrar jag eller åker jag också med så länge åket fortlöper? Ingen av oss är beredda att göra avkall på vår egen bekvämlighet vilket är vägen till vår undergång, jag mår dåligt när jag ser vad mina barn kommer får ärva efter oss.
Men nåväl tillbaka till just nu, när den kalla AW ölen precis når gomseglet , Cosse ligger plan och sparrisen som skall gifta sig med lammsteken ligger beredd att hanteras framstår livet som enkelt och glatt trots den mörka inledningen.
Året är 2022 och rent fysiskt har jag aldrig mått så dåligt, åratal av misshandel av min kropp som försökt tämja mig men likt en rivande varg har jag plockat ner den igen men nu vette fan om den inte har mig i brygga, den lyckas hämma mig i mitt sätt att leva till viss del. Vi är inte riktigt överens just nu, jag, hjärnkontoret och verkmästaren imagen. Tyvärr har de fått en ny kompis i muskelsträckaren som jag inte riktigt kan hantera än men jobbar på det.
Det är ju så enkelt, gå ner i vikt mer motion nyttigare mat, ja ni vet ungefär som alla vet att man blir full av sprit men ändå klarar man inte det självklara, det är jobbigt med den eviga kampen men det finns inga qvickfix.
Nyligen misstänkte man att jag lider av birt-hogg-dubes syndrom, tester är tagna men det påverkar inget av mina nuvarande problem det enda den kastar in är att jag har lätt att utveckla tumörer på njuren, kanske sitter det en där redan men det får framtiden utvisa
Nåväl vart är vi på väg med denna dystra esse, ja det kan man undra men det enda jag vet är att jag är 46 år och tänker inte bli kroppslig invalid i mig själv redan nu och leva på minnen vilket jag iof har många fantastiska, jag skall ännu i många år skapa nya minnen.
Känslan är ändock att jag just nu saknar verktyg för att lösa det.
Nåväl strax kommer min hustru runt hörnet i min elbil, mitt bidrag till en bättre värld. Vi skall säkert prata lite jobb, men framför allt skall vi sitta på Själsöernst veranda och mysa
Ta hand om er
/Mr T
