Jag fick aldrig de där 90 minuterna i P1. Det intressanta i det stora hela är att jag tror vem som helst har en intressant historia att berätta bara man kan leverera den. Se Kristian Gidlund som pratar om att han snart ska dö. Hade han pratat lika fort hela programmet som första minuten så hade det vart helt kass men sen hittade han tempot och man sveptes med. Alla har en historia.

Jag fick aldrig berätta att jag växte upp i Smötchen, Smebacken, byn, bruket eller Smedjebacken kärt barn har många namn.

Jag fick inte berätta att jag växte upp i ett hem med sunda värderingar och kärlek. Med en pappa som jobbade i verket och var elitdomare i ishockey. Alla dessa matcher jag vart med på, växt upp i ett hockeysverige där man ännu i stora delar är känd som Gerts grabb. Alla de gånger man hjälp Harry Persson att lägga fram handukarna under 3e perioden och ibland fick man gå med in i matrialrummet och välja en klubba, jag tror varenda unge hade dödat för det.
I centrum av byn var Brandts gatukök och är ännu, där jobbade morsan i många år innan hon startade eget. Nån snitsare och milkshake har man konsumerat genom åren. Alla de gånger morsan jobba lunch och det var fika vid Kurt och Inger innan med nybakade bullar och en Haiwa på balkongen.
Vilka bra minnen jag har från barn och ungdomsåren i byn

Jag fick aldrig berätta om min farfar George som dog vid 55 års ålder och lämnade en 6 årig pojke i oändlig saknad. Han lärde mig räkna genom kortspel och köksklockan på Malmgatan 21, 4 våningar upp. Aldrig berätta om den morfar jag aldrig fick träffa som gick vidare innan jag kom.

Jag fick aldrig berätta att jag har världens bästa storasyster som har det godaste hjärta som någonsin slagit i detta land.

Jag fick aldrig berätta om när jag såg min fru för första gången i en soffa i Fårösund i sina blåa snickarbyxor i jeans, wow

Jag fick aldrig berätta om när mina barn kom till jorden, hur paniken i barnmorskornas röster när jag fördes ut i korridoren och de ropade var bakjouren var någonstans. När min blivande fru rullas iväg mot hissen till IVA med sträng av blod efter sängen och min son som fördes livlös åt andra hållet. Den känslan klockan 0300 på natten när man kämpat i 30 timmar är svår att förnimma. När jag minuterna senare får min son levererad i en filt med ett öga kisande mot mig och i skenet från det blinkande lysröret i korridoren på Visby lasarett får uppleva den kontakten samtidigt som man har den enorma oron för en annan människa. Ganska snabbt konstaterar jag att spädbarn är jag inte bra på utan hittar en syrra som intygar att bar det kan hon. Varpå jag ger henne min son och ber dem väcka mig när besked om Carina kommer och somnar in i sängen. 4 timmar senare klockan 0700 får mor och sin träffas för första gången i ett rum på IVA.

Jag fick heller inte berätta om mina insatser åt FN på balkan. En del av Nordic Battalion vars insats på balkan få människor i Sverige förstår vidden av. Jag känner en enorm stolthet att varit en del av den.

Jag fick inte heller berätta att jag vid 16 år flyttade till Falun för gymnasiet och hockey i FaluHC och fotboll i Korsnäs. Minnen är många och fina.

Inte heller berätta hur livet var under 15 månader i flottan ombord HMS Stockholm

Jag fick aldrig berätta för svenska folket hur underbar min vackra hustru är som jag fick gifta mig med den 8 september 2007, hur vacker hon var när vi gick in i Väskinde kyrka till tonerna av Gärdeby gång låt på fiol av fru Melin och hur vacker hon ännu är. Inte skrika ut till hela Sverige hur mycket jag älskar henne och mina barn

Jag fick aldrig berätta hur rädd jag var att dö när Skyways minsta plan svängde ut på landningsbanan på Visby flygplats med ett lungdränage fasttejpat på sidan med silvertejp. Båtarna inställda, helikoptern kunde inte flyga på grund av stormen, SOS alla flyg med tryckkabin utomlands och lilla jag som efter 18 dygns väntan bara måste till Karolinska för operation. Läkarnas uppmuntrande ord ringer i örat -Berätta inte att du är sjuk och det skall nog gå bra med tryckkabinen.

Jag fick aldrig berätta hur lycklig jag är i dag med min familj i vårt färdiga hus efter många om och men.

Jag fick aldrig berätta att jag är född och uppväxt i Smedjebacken och det är jag jävligt stolt över