Skolan börjar och för oss ungdomsföräldrar allt med det, S som blir vuxen och lilla R som inte är ett barn längre. Känslan av att inte vara behövt smyger sig på och man måste sluta dalta med dem. Dels för att de inte vill och för att det inte behövs.
Jag ser tillbaka på mina skolår med den största glädjen.
I lilla Backbyn halta vi oss fram Jocke, Sanna, Bergen och Jag.
Så i trean fick vi en kompis till, Putte. Vi hängde ihop vi 5, i nio år innan det var dags att skiljas åt.
Från den lilla byskolan hamna vi i byn på högstadiet. Men med oss i bagaget hade vi fått en stomme av rätt och fel av magister Karl-Erik Ström som vi kunde stå på.
På högstadiet träffade jag på Uvbergs gänget som idag är stommen av min umgänges krets i Smedjebacken.
Vi hade helt enkelt förbannat kul i skolan, klass 9B en legendariska klass med examen 92. På fritiden lira man hockey, fotboll och drack en och annan pilsner.
Det var andra tider men grunden är den samma som idag.
Efter mellanstadiet tog jag steget och flyttade till Falun, bodde borta i veckorna och kom hem till helgen oftast.
I Falun gick mitt skolliv vidare på elprogrammet på gymnasiet. Lugnetgymnasiet som bjöd på så otroligt mycket roligt i sammanblandning med det gäng som kretsade kring dömningen, Falu HC och Falu IF i ishallen och gymmet på Lugnet.
Otaliga är timmarna på Lugnet området och lika otaliga är mina minnen. Fotbollskarriären borde kanske tagit slut där 92 när jag flyttade men ett gäng sköna killar med Rogga i spetsen snackade om ett juniorlag i Korsnäs. (Mitt hjärta är svart/gult till en del för alltid av fotbollen i KIK)
Sedan när klockan ringer den där varma junimorgonen 1995 och jag ger Örjan en hej då kram på lustigknopp, hänger på mig väskan och vandrar ner för höjderna i Falun till stationen för att utnyttja min enkla biljett hem till Smedjebacken på SJ. Då känner jag och sammanfattar mina minnen jag packat ner i väskan. Boendet i Källviken, på Järnet, träningarna på Lugnet, hänget i kafeterian på skolan, passen på Lindvallen, alla timmar på kafe med Malin, Johan och Karl-Johan. De levde och i studentexi och den kamratskap jag möttes av under mina 3 år gjorde skolan och tillvaron så enkel. Så jävla kul vi hade. Jag har inte ätit en kokt med bröd och gurkmajonäs sen dess men ni som gjort det utanför shoppen en torsdag natt, ni vet vilken smak jag snackar om.

Nu går vi ut och skapar nya minnen!

/Mr T