Det har slagit mig på slutet och slog mig ännu mer när jag var på slutbesiktning vid Dr Endrell i veckan att jag vart ganska sjuk. Från att söka för dålig kondis till den resa jag fick är det ganska ofattbart steg.
Jag blev inlagd med omedelbar verkan och tack vare att min mor hade samma sak när jag var liten visste jag vad som väntade mig, till en början!
Dräneringarna vid Visby lasarett gick bra men min lunga vägrade att “nappa” alltså fästa upp och växa ihop med lungsäcken igen. Efter 2 försök sa doktorn att det nog blir en lite tripp till Karolinska (KS)och en titthålsoperation. Tyvärr var in kirurgen Dr Orre av samma uppfattning då mina försvagningsblåsor satt illa till var man troligen tvungen att öppna coh vips såg jag en cirkelsåg i bröstet. Nu vart det inte så dramatiskt, än. Vi skulle försöka emd 5 dagars dränage här hemma i Visby först och sedan blir det operation. Jag börjar bli lite sliten men med personal på A2 i Visbys glada tillrop, samt stöttning från familj, vänner och främst mina psykologer på GEAB som dygnet runt svarar när man ringer kände jag att det här är min kropp och den ska vi laga. (snygg är den ju oxå) Efter 5 dagar kommer beslutet som jag väntat på, det är inte tätt och nu väntar vi på sängplats på torax i Stockholm. I detta skede är jag utskriven från sjukhuset och befinner mig i hemmet. Då börjar den långa väntan på min transport till KS. Torsdag blir jag uppringd av samordnaren och jag har en tid på fredag morgon, packa väskan och var beredd att vara på sjukhuset inom en timme. Det beskedet som jag väntat på blir jättejobbigt och för en stund är jag ledsen och vemodig. Sedan tidigare har jag bestämt att Carina inte följer med utan stannar hemma med barnen. Jag skall opereras och flygas hem snabbast möjligt. Jag räknar kallt med 3 dagar(det blev 7). Det som kändes tungt var att lämna all trygghet, min familj, läkarna och personalen på Visby lasarett i en av de mest avgörande stunderna i mitt liv hittills. Kvar fanns dock mina arbetskamrater på GEAB som dygnet runt fanns till hands, en otrolig trygghet i denna situation som är svår att förklara. Självklart kunde jag ringa Carina närsom men hon behövde trygghet med barnen, jag behövde nån att svamla med i det tillstånd jag var. Resan till KS går inte att genomföra då lågflygning med helikopter inte är möjlig, båtarna inställda och då var det bara ett alternativ kvar, reguljärflyg. Tryckkabinen blev min lina till KS och ni som inte vet så kan jag tala om att trycket i kabinen är ett hekto lägre än på marken och min dödsångest är aldrig funnits förut men just då var döden ganska påtaglig när planet lyfte. Framme på karolinska hamnade jag med 2 okända i en sal och de var också en bra hjälp i allt, vi stöttade varandra. Operationen genomfördes som planerat(både titthål och uppsprättning) och jag vaknar upp på torax uppvaket. Tyvärr funkar inte bedövningen och jag drogas till gränslandet och hålls där i nästan 2 dygn på torax iva. MAmma och pappa samt Carina fick nog några intressanta samtal då……. Den platsen och de timmar jag var där går inte att beskriva men jag önskar ingen mäniska i världen att hamna där. Konstant två syrror till mig och alltid en läkare närvarande i rummet. Efter detta och jag kom på salen börjar vägen tillbaka och den är jag på än. Upp till ett år innan jag är återställd är beskedet men allt är ok just nu och jag kämpar på mot det normala. Eller som Henrik, sjukgymnasten på KS sa -siktar du inte mot eliten i längdskidåkning kommer du inte märka av det här till slut.
Tack till ambulanshelikoptern Gotland för skjutsen hem till Visby och samtlig personal, läkare och syrror vid infektion A2 i Visby för ni gör ert jobb på ett bra sätt. Tack min fru och familj, arbetskollegor och vänner som orkat prata med mig i telefonen där min rastlöshet och oro gått ut.
Nu låter det nästan som jag dött men så var ju inte fallet, man kan leva med en lunga uppenbarligen. Det var ett stort men rutinmässigt ingrepp.
“Den friske har tusen önskningar, den sjuke bara en” okänd
Mr T
Trevlig helg!