Mitt i livet

2016 till ände, kanske det året då det skedde enskilt flest händelser i mitt liv, wow.

Rivstart med 40 års resan till NYC, Tack Tenny för din fina present
NYC en fantastik stad i många bemärkelser men älskar man ishockey är det inte mycket som slår att får höra 18000 åskådare gå bananas ner en kille från Åre presenteras som kvällens hemma keeper i världens häftigaste Arena
10 dagar som för alltid finns med mig.
Eftersom vi drog till NYC så skulle de bli en enklare 40 årsskiva på scandic i Visby, ni som minns vet att det var så jävla kul…………

En annan sak som alltid varit en hjärtefråga för mig är våra tjänstgörande i utlandsstyrkorna, efter många år måste jag nog nästan påstå att 2016 var året när man gick från att ses som en klubb för inbördes beundran till en accepterad grupp i samhället. Jag och drygt 100 000 är utlandsveteraner, militära veteraner. Ja vi finns i Sverige och räknar vi med alla veteraner (kriterier finn på mil.se) är vi flera 100 000 och uppmärksammas den 29 maj varje år, en dag som numer ligger på förslag till allmän flagg dag.
FN monumentet och Restare (veteranmonumentet) beläget på Djurgården.

Året rullade på med några vansinnigt roliga fester rökfester, 50 årsmiddag, Fårö, Björnö ojoj vilka roliga tillställningar.

Samuel gick ur grundskolan och Ronja gick ur mellanstadiet. För er som inte har barn högre upp i skolåldern kan jag tala om att skolsystemet suger och knäcker våra stackars barn, jag är djupt orolig.

Sedan var det inte bara roligt under 2016, flyktingströmmarna rullar på och i det mindre perspektivet på Gotland chockas hela Samhället student natten i Juni när Alex förolyckas vid sin egen studentvagn i en rondell i Södra Visby. Ett sår i det Gotländska samhället som jag aldrig tror kommer läka. Tankarna går osökt till familjen Backeús och de närstående som jag vet haft en väldigt tufft period sedan olyckan. Tyvärr kan man inte bära någon annans sorg utan den måste värka ut vi kan endast ge vår energi.

Men mitt i all denna glädje och sorg och minnen från en svunnet år måste vi ändock komma ihåg, Störst av allt är Kärleken

Nu sparkar vi igång 2017

/Mr T

Att minnas, man måste ha tid att komma ihåg för att kunna
minnas. Sitter ensam på restaurang The market i centrala Stockholm och minns.
Men i min ensamhet är det också en möjlighet att få betrakta. Stället har lagom
mycket folk för att man skall kunna betrakta utan att störa övriga gäster.

Som borta vid fönstret sitter ett par där mannen verkar
berätta både det ena och andra som han tycker är intressant. Dock ser inte
mottagaren i detta fall en kvinna han försöker charma lika road ut som
berättaren men det har han inte en aning om då han har fullt upp med sin
historia.

Bredvid sätter sig två gamla väninnor som kramar om varandra
hjärtligt och kyparen får pocka på uppmärksamhet för att de skall beställa lite
vin till sig själva. Eftersom de inte kan komma överens så beställer de varsin
flaska och jag gissar att middagen blir lång när jag 30 minuter senare går och
de har inte öppnat menyerna än.

Scandic Continental
som ligger tvärs över gatan från centralstation i Stockholm, här låg tidigare
hotell Continental som idag är rivet och ersatt med detta. På centralen,
platsen där mycket av mitt vuxna liv egentligen började krylla med minnen. Alla
de gånger man rullat in med tåget från olika håll och gjort sig redo för en
helg med äventyr men också den enskilt största händelse som gjort mig till en
stor del av den jag är idag, inryckningen.

Hem kom en inrycknings order till Berga örlogsskolor och den
gällde som biljett ut till västerhaninges kustband där skolorna låg. På tåget
och iväg. Efterhand dök det upp fler killar som såg lite vilsna ut denna
oktober dag 1995 och på pendeln ut var det någon som började prata och vi insåg
att vi var ett gott gäng som var på väg. Vi åt vår gemensamma lunch i matsalen
där man ännu serverade must till maten och inväntade 1300 då uppropet började.
Centralen var sen som den heter central, nästan alla kom in till 1430 på
fredagen och vidare transporter gick 16 nästan för samtliga. En guinness och en
piss lång, så snabbt bildades guinness klubben bland oss travelers. Otaliga är också söndagarna när tåget sakta rullat in efter
kanalen förbi Karlberg och bonnierhuset med LIVEs skiva throwing coppar i
hörlurarna på freestylen och man i ungdomligt vemod undrade över helgen och vad
veckan skulle ge. En sak visste man dock, vilka kläder man skulle ha.

/Mr T i minnenas kvarter

Många pratar om höstdeprission , Gotland som med sitt höst och vinterväder leder till att vi toppa självmordsstatistiken i riket känner sig xtra belyst. Mitt i detta går ett vinterbarn från dalarna som förvisso saknar snön men ändock har nästan höstkänslor.
Jag älskar det, mörkret vinter, det som får våra hem se upplysta och varma ut. Man kan vandra runt i Visby stad och låta fantasin flyga iväg som händer där inne i de upplysta fönstren på fastigheter man aldrig tänkt på förut.

Så självklart ishockeyn, en sport man inte kan låta bli att älska. Efter att ha sett en del matcher de senaste veckorna konstaterar jag att Leksands IF håller sig kvar för Örebro och Linköping är klart sämst i SHL.

Mina barn kämpar på i skolan. De krav som svenska staten ställer på elever i årskurs 7-9 står inte i paritet till vad de behöver kunna när de kommer till gymnasiet. Tänk om och låt våra ungdomar vara ungdomar istället för pluggmonster som mår dåligt över sina resultat i skolan där kraven är allt för högt ställda. Reultat av Jan Björklunds världens bästa skola har visat sig och han har ju tänkt tokfel. Ribban är ju lagd så nästan ingen orkar nå dit och det är ett orimligt högt mål.

Lördag och som vanligt påkallar jobbet en viss tid av mig. Slutspurten på alla våra förberedelser som förhoppningsvis kommer göra den tunga resan då vi äter skiter och jobbar från 1 nov till 31 mars för att hålla värmen rullande lite lättare.

Frågor på det?

/Mr T

På det lilla landet Gotland hackar vi oss fram med det ena inlägget efter det andra om hur livet skall levas. Om vem som gjort rätt eller fel. Hur statistik skall tolkas.
Jag konstaterar att Gotlandsbåten anser sig vara gudsgåva till gotland och personerna ikring detta vill gärna påvisa detta. Tyvärr är man inte riktigt där när man väljer att kasta upp några russin på bordet och skrika -Fan va bra vi är och bidrar till ett hållbart Gotland. Man tror att de gillrar en fälla för stora stygga destinationen men det visar sig att man spillt ut russinen som direktör Bruzelius med enkelhet tugga i sig och ställer skåpet till rätta. Gotlandsbåten som vädjar om att vi skall ställa upp, näringslivet måste skjuta till 30 MKR -För annars kör vi inte nästa år. Hot har aldrig funkat särskilt bra i den sits Gotlandsbåten guppar runt i Östersjön. Jag låter neggo men detta är fakta, jag välkomnar ytter liggare en förbindelse men jag tror inte på det helt enkelt och framför allt får man inte Gotlänningarna att ställa upp när man inte visat båten för oss och kör ner och lägger den i Helsingborg för det är billigare över vintern istället för att gynna region Gotland. Nej tänkt hela varvet snälla.

Regionen tar bort en hel enhet. Skapar en ny utan att säga upp någon. Matematiken på det är 700-0=700. Känns som det ramlar inte lite deg där då eller……..

Ryssen ligger i varje buske och spanar, det senaste är det enorma hotet att de minsann stått och tagit kort på flygplanen vid flyget. Öhh jag kan ta detaljfoto i min trädgård på dem och det är inte olagligt på något sätt. Nej kalla kriget spioner tror jag faktiskt inte så mycket på, inte på det sättet en vapenarsenal ser ut i dag. Den ena experten efter den andra uttalar sig i sånt som var sanning på 80/90-tal men fore you information boys, utvecklingen går framåt.

Jag jobbar livet av mig, mina gubbar jobbar livet av sig. Vi förbereder oss vi skall hålla Gotland varmt och lysande över vintern. Hur som helst när det brinner till finns vi där, 15 grabbar som gjort det till något annat än sitt jobb, det är en livsstil. Man kan ta efter Emma watson frågeställning när det skiter sig och tungt
Om inte jag- Vem?
Om inte nu- När?

Tenny L då, leksand loosa premiär, kroppen värker som skräcken och vikten är för hög. Åtgärder; gå ner i vikt, sluta ha ont och slipa skridskorna.

Ta hand om er, det är hårt där ute

Frågor på det

/Mr T

Skolan börjar och för oss ungdomsföräldrar allt med det, S som blir vuxen och lilla R som inte är ett barn längre. Känslan av att inte vara behövt smyger sig på och man måste sluta dalta med dem. Dels för att de inte vill och för att det inte behövs.
Jag ser tillbaka på mina skolår med den största glädjen.
I lilla Backbyn halta vi oss fram Jocke, Sanna, Bergen och Jag.
Så i trean fick vi en kompis till, Putte. Vi hängde ihop vi 5, i nio år innan det var dags att skiljas åt.
Från den lilla byskolan hamna vi i byn på högstadiet. Men med oss i bagaget hade vi fått en stomme av rätt och fel av magister Karl-Erik Ström som vi kunde stå på.
På högstadiet träffade jag på Uvbergs gänget som idag är stommen av min umgänges krets i Smedjebacken.
Vi hade helt enkelt förbannat kul i skolan, klass 9B en legendariska klass med examen 92. På fritiden lira man hockey, fotboll och drack en och annan pilsner.
Det var andra tider men grunden är den samma som idag.
Efter mellanstadiet tog jag steget och flyttade till Falun, bodde borta i veckorna och kom hem till helgen oftast.
I Falun gick mitt skolliv vidare på elprogrammet på gymnasiet. Lugnetgymnasiet som bjöd på så otroligt mycket roligt i sammanblandning med det gäng som kretsade kring dömningen, Falu HC och Falu IF i ishallen och gymmet på Lugnet.
Otaliga är timmarna på Lugnet området och lika otaliga är mina minnen. Fotbollskarriären borde kanske tagit slut där 92 när jag flyttade men ett gäng sköna killar med Rogga i spetsen snackade om ett juniorlag i Korsnäs. (Mitt hjärta är svart/gult till en del för alltid av fotbollen i KIK)
Sedan när klockan ringer den där varma junimorgonen 1995 och jag ger Örjan en hej då kram på lustigknopp, hänger på mig väskan och vandrar ner för höjderna i Falun till stationen för att utnyttja min enkla biljett hem till Smedjebacken på SJ. Då känner jag och sammanfattar mina minnen jag packat ner i väskan. Boendet i Källviken, på Järnet, träningarna på Lugnet, hänget i kafeterian på skolan, passen på Lindvallen, alla timmar på kafe med Malin, Johan och Karl-Johan. De levde och i studentexi och den kamratskap jag möttes av under mina 3 år gjorde skolan och tillvaron så enkel. Så jävla kul vi hade. Jag har inte ätit en kokt med bröd och gurkmajonäs sen dess men ni som gjort det utanför shoppen en torsdag natt, ni vet vilken smak jag snackar om.

Nu går vi ut och skapar nya minnen!

/Mr T

Måndag vecka 33, det är slut och hysterin lämnar Gotland i takt med att färjorna skeppar hem turisterna. Kvar eftersläntrar några sommargotlänningar som packar ihop innan de måste hem till skolorna börjar för barnen.
Ja vi gör så, gör skillnad på turister och sommargotlänningar.
Vi har även en kategori till som inte riktigt har något namn och det är pensionärerna som är halvårsbofasta och hänger kvar till slutet av september.
Turisterna som älskas eller hatas eller både och men känslan är densamma varje år, fy fan va skönt ön är vår igen när det lägger sig.
Likaväl som känslan i februari att det kan vara lite öde utanför ringmuren.
Nu återstår för turistnäring att fundera på hur man får hit ännu fler och kan tjäna ännu mer pengar, i andra hörnet sitter region Gotland och funderar hur i helvete de skall lösa att lika många kommer nästa år utan att höja skatten och investera miljardbelopp i infrastrukturen.
Ett mycket intressant samhällsekonomiskt projekt detta här, ön Gotland.

Själv packar jag mina väskor och åker hem till Smedjebacken för lite återhämtning innan det är dags att återvända till arbetet igen.
Kvar av kakan Gotland finns då den underbara sensommaren som varar genom augusti, september med bland annat bra flundrefiske och varmt vatten. Ruggiga oktober när vi ännu minns sommarens härligheter, njuter av nyslaktat lamm och sen kommer den tunga, mörka regniga och sura November, skitmånaden.
Sen lackar det mot Jul, januari och jag är ett år äldre igen, februari då vi skall ut och sporta samt öringen går till, mars när produktionen på jobbet börjar lätta och sisådär en 3-400 övertidstimmar har producerats på ett kvartal vilket har gjort en lite mör.
Påsk och halvårarna börjar komma smygande, Valborg och sommargotlänningarna kommer och börjar öppna upp lite smått. Sköna maj med isande havsvindar och sedan skolavslutningarna i juni. Midsommar (då sommargotlänningarna kommer) och sedan de magiska veckorna 26 och 27 när vi får njuta av ön till fullo, i full service utan turister. 26 kör restaurangerna i stan hårt så de är i topp inför almedalsveckan 27 och 27 njuter vi av landsbygden där sommarrestaurangerna kör för fullt inför säsongens start v28.

The circle of life

/Mr T

Ja då är vi där. 40 år halva mitt liv har rent statistiskt
gått. För mig är det vid denna punkt man inom familjen tar över som äldsten och
tar hand om de yngre och äldre.
Då man summerar sina ungdoms synder och tar
klivet in som trygghet och ankare åt de andra i familjen.
Vad har man gjort då
vad finns att minnas och berätta för barnbarnen. Ja en hel del tror jag, jag
tänkte göra mig ett försök att summera det lite kort.
Tenny Johan Larsson född
den 17 januari 1976 på Falu lasarett och döpt efter tennisspelaren Tenny
Svensson.
Denna dag är det 28 grader kallt i Falun, Morsan och farsan har kört
de drygt 7 milen från Smedjebacken och upp till Falun.
Ganska iskallt släpper
farsan av morsan och åker och dömer en hockeymatch under tiden, degen skall in
till lillkillen.
Vad väntade då detta gosse barn, jo en uppväxt i ett
arbetarhem i den lilla byn Flatenberg 2 km utanför Smedjebacken. I
Guldbyn(Flatenberg) växte jag upp som 5 generationen Larsson, pappa Gert också
känd som Hyland och Mamma Iren importerad från Havdhem på Gotland.
Jag begåvas
också med världens snällaste syster som är 4 år äldre och klokare. Barndoms åren är ljusa men ack så tuffa då man
fostrades i kvarteret av de äldre grabbarna Magnus Karlsson och Pälle Melin.
Det var tufft, hårt och hur jävla kul som helst. Alla dessa äventyr ojojoj.
Men
tiderna förändras , det blir dags att lämna trygga lilla Backby skola och bege
sig in till Bergskolan i byn.
Där blir jag ganska snabbt bundis med grabbarna
från Uvberget och frågan är hur många gånger jag cyklat upp på detta berg via
stegelbacken . Där blev grabbarna från prickvägen, bomvägen och så Hedkvist
från fel sida berget en fast punkt i tillvaron. Även alla killar födda 76/77
genom hockeyn och fotbollen blev en skön massa i tillvaron. Tjejer var jag
aldrig nåt vidare på så det var lika bra att låta bli.
Några
vuxna i min närhet som bidragit mycket till den jag är genom åren som jag vill
nämna särskilt Kurt Brandt, Jan
Granlund, Ronny Ryden, Affe Bjurling, Hans-Erik ”Pruppen” Andersson , alla
föräldrar i kompisgänget som gett oss förståelse och ansvar att bli vuxna. Min
familj, bästa morbror och farbror samt mor och farföräldrar. Morfar som jag
tyvärr aldrig fick träffa, farfar och mormor
som dog alldeles för tidigt. Tack för uppväxten och alla ljusa minnen mamma Iren och pappa Gert, Jag älskar er alltid.Hur som helst så kom gymnasiet och flytten till Falun och
Lugnetgymnasiet.
Efter att Anders Kallur ratat mig i gallringen av papyrus
truppen så försvinner väl drömmen om att bli en hyfsad hockeyspelare. Jag lirar
dock vidare i Falu HC och satar lite mer på dömning.
Dömningen som är ett arv
där man växt upp i ishallarna i mellan sverige och sett elithockey 1-2 ggr i
veckan. 91 Slutade farsan döma och därefter fick jag bara Larsson namnet
vidare, det gick också sådär.
Jag gör några säsonger i Korsnäs som tung
högerback också, en fotbollsklubb som ligger mig varmt om hjärtat än. De 3 åren
i Falun är fyllda med ljusa minnen.
Alla skolkamrater, vänner och lagkompisar,
tack.
Sedan väntar lumpen, kungliga flottan i 15 månader och det är en fin tid
i livet.
Efter detta drar jag till Balkan och skapar lite fred innan det är daxs
för det livsavgörande beslutet att flytta till Gotland.
Ett beslut som nog
Bert-Ola Wallin hade mer med att göra än han vill medge men det växte fram över
kaffekopparna på hans kontor i Pec´s södra Ungern.
Där träffar jag snabbt Jan
Ivarsson och vi finner varandra ganska snabbt, Jan visar mig vägen in i Gotland
och efter 8 månader träffar jag min älskade hustru Carina.
Det är nu slutet av
1998 och vi bestämmer oss efter en FN tjänst till och några månaders samboskap
att skaffa barn. 2000 i maj är det daxs, då kommer vår Samuel till världen och
3 år senare så kommer vårt andra barn Ronja till världen.
I samband med detta
så köper vi vårt hus på Själsö, stoppar in 500kkr och 2000 timmar och här
sitter vi nu.
2007 tröttnar vi på att leva i synd och gifter oss en magisk dag i september.
Det finns så mycket att berätta så många historier att tiden aldrig
räcker till, det tar vi över ett glas på verandan.
Alla trevliga kompisar idag
och arbete, vi kan prata för alltid. Jag vill säga att jag blir 40 år med den
glädjen, med min älskade familj, mina arbetskamrater, mina vänner med alla fina
minnen ni gett mig genom livet på våra äventyr, mitt älskade Själsö och
sist men inte minst min älskade hembygd Smedjebacken som alltid kommer vara
hemma. Livet går vidare för mig och tack för att ni är med.

/Mr T

Otäcka vindar blåser genom Europa, Ryssland och U.S.A rustar för krig i mellan östern som kan dra oss in i den djupast kris vi upplevt på många år. En ny fiende IS som inte finns som land utan organisation skall attackeras vilket till synes hopplöst.

Jag vill dock vända hem , hem till min barndom och mitt älskade Smedjebacken.
En plats där jag växte upp i ett lyckligt arbetarhem med mycket kärlek och stort förtroende.
I denna lilla by satt man och lyssnade på min farmors generation som alltid ondgjorde sig över finnjävlarna som kommit på 50/60 talet för att arbeta inom industrin i Sverige.
De fick bosätta sig utanför samhället till en början innan de växte in i samhället och när jag växte upp fanns det många barn med finskklingande namn men inget vi reflekterade över.
I slutet på 70 talet rasade Italienare, Spanjorer och Jugoslaver in i Sverige för att arbeta. -Jävla spaggar gick generationen över oss och gnisslade. Sedan var det stabilt på “nysvenskar” till balkan kriget bröt ut och vi hade samma flyktingströmmar som idag in i landet.
I början på 90 talet fattades det fantastiskt kloka beslutet att placera 1400 i Smedjebacken, en bruksort med 7500 invånare i tätorten.
Det gick så där och mer info kan fås om man ser på “jag är inte rasist men” på youtube som satte byn på kartan.
Nu välts allt på ända igen, i lilla älskade Sverige kommer mer människor än vi kan hjälpa, så många att det t.o.m är utanför myndigheternas kontroll. Vi drar ett större lass än vi klarar och har även signalerat det till övriga Europa,
-Hallå vi orkar inte mer nu!
Jag är ändå som medborgare otroligt stolt över vårt lands insats och jag hoppas personalen på migrations verket nomineras till Nobels fredspris.

Vart vill jag komma, vart är jag på väg?
Ja jag vill börja med att deklarera att demokrati innebär att man får uttrycka sina åsikter fritt i ett land där uttrycksfriheten skydda av polis och militär och vi väljer vart 4e år vem vi tycker snackat bäst.
M.a.o SD, Moderater , vänster, aikare, brynäsare alla har samma rätt att uttrycka sin åsikt.
Jag vill meddela att för mig är varje människas rätt att existera och uttrycka sina åsikter så självklar oavsett kön, etnisk bakgrund, sexuell läggning etc etc att t.ex happenings som pride framstår som ett jävla trams.
Det är väl självklart man får vara olika, tycka olika men man måste också få tycka att det är konstigt med olika.

Ikväll innan jag somnar kommer jag tänka på alla de som bor i temporära bostäder i Sverige i väntan på att deras länder skall bli en demokrati utan krig och terror så de kan vända hem till sitt älskade “Smedjebacken” vart det än ligger.

Mr T