Mitt i livet

“Så föll ett långsamt regn genom trädgården.

Och jag gick ut för att stilla en oövervinnerlig törst.”

Kristian Gidlund

Tack Kristian för att du orkat delge oss kvarvarande din resa .

Jag måste få ställa några frågor:

Finns det nån från skinnrollers som minns den roliga tiden?

Nån som tyckte jag var en schysst fotbollspelare?

Tyckte jag var en bra hockeydomare?

Tyckte jag var en bra hockeyspelare?

Någon som haft bättre firande av midsommar än jag?

Tykctejag tillförde något under mina militärtjänstgöringar?

Saknar mig i Smedjebacken?

Saknar mig i Falun?

Älskar mig i hemlighet?

Vet vem jag är?

Är jag en ledare?

Saknar mig?

Minns mig?

Mr T

Efter att slagit upp en bowmore i glaset och satt mig i min älskade fåtölj i mitt älskade hörn i mitt älskade hem och sett Lasse Winnerbäck med Lise Ekdahl på you tube och låtit ljudet strömma in i mig via denon lurarna så kommer jag till insikt. En insikt när jag tänker tanken att wow vad mysigt det ser ut när ungdomarna står där och myser i publiken, där skulle man ha vart. STOPP Tenny Larsson, har du inte varit där? Har du inte varit ung, har du inte gjort de där konserter? Nej ibland känns det inte så, ibland undrar jag, ibland tvivlar jag men svaret får jag när jag tänker på min fru. 15 år har vi hängt ihop nu och varje gång vi ska på någon sammankomst i Smedjebacken, mitt älskade smebacken får jag kommentaren, prata nu inte hela kvällen om förr för det vet jag inget om. Nej det vet hon inte men hon har hört historierna tusen gånger. Insikten som jag då kommer till vid 37 års ålder är att , fan Tenny du är inte ung längre men du har vart, tvivla aldrig på det min gosse. Just gosse är ett favorit uttryck som min älskade far alltid använt när han tilltalat mig, far, farsan, gert, hyland numer pensionär och älskad pappa och farfar. Insikten som talar om för mig att det är dags nu, det är dags att låta din rastlösa själ komma till ro. Att inse att jag lämnat mitt älskade Smedjebacken. Inse att jag inte kommer vila på by gärde med resten av mina förfäder utan troligen spridas i östersjön genom min hembygda luftkanon från Själsöhamn. Insikten att var sak har sin tid, var sak som jag älskat, var sak som jag saknat, var sak som jag sörjt. Trots all denna saknat så är kärleken till nuet starkare, kärleken till mina barn och kärleken till min fru. Att se de växa upp och vakna klockan 0510 varje morgon och se på henne, min vackra vän, min kärlek som ligger bredvid i sällskap med John blund. Insikten att jag kan återvända till byn när jag vill, till min familj och mina barndomsvänner som finns där och alltid välkomnar mig gör mig lugn i mitt nu. Det enda som jag dock inte kan förlika mig med är att vakna mitt i natten med paniken om att en gång kommer jag somna för att aldrig mer vakna, aldrig någonsin utan att vi alla passerar in i evigheten, det förlikar jag min inte med men jag hoppas jag kommer dit. För insikten berättar för mig att den 17 januari när jag vänder blad och börjar skriva på sidan 38 är jag inte ung längre, då är jag nåt annat.

Ulf Lundell:

Har jag älskat än, har jag levt
Har jag varit ett med livet här
Eller har jag slarvat bort allting
Har jag nånsin varit kär?
Var jag kär där i den varma natten
Eller gör avståndet en lögn
Ljuv nog att bära mej vidare
För att än en gång bli ung

Svaret på dina frågor Ulf är ja!

Mr T

Jag fick aldrig de där 90 minuterna i P1. Det intressanta i det stora hela är att jag tror vem som helst har en intressant historia att berätta bara man kan leverera den. Se Kristian Gidlund som pratar om att han snart ska dö. Hade han pratat lika fort hela programmet som första minuten så hade det vart helt kass men sen hittade han tempot och man sveptes med. Alla har en historia.

Jag fick aldrig berätta att jag växte upp i Smötchen, Smebacken, byn, bruket eller Smedjebacken kärt barn har många namn.

Jag fick inte berätta att jag växte upp i ett hem med sunda värderingar och kärlek. Med en pappa som jobbade i verket och var elitdomare i ishockey. Alla dessa matcher jag vart med på, växt upp i ett hockeysverige där man ännu i stora delar är känd som Gerts grabb. Alla de gånger man hjälp Harry Persson att lägga fram handukarna under 3e perioden och ibland fick man gå med in i matrialrummet och välja en klubba, jag tror varenda unge hade dödat för det.
I centrum av byn var Brandts gatukök och är ännu, där jobbade morsan i många år innan hon startade eget. Nån snitsare och milkshake har man konsumerat genom åren. Alla de gånger morsan jobba lunch och det var fika vid Kurt och Inger innan med nybakade bullar och en Haiwa på balkongen.
Vilka bra minnen jag har från barn och ungdomsåren i byn

Jag fick aldrig berätta om min farfar George som dog vid 55 års ålder och lämnade en 6 årig pojke i oändlig saknad. Han lärde mig räkna genom kortspel och köksklockan på Malmgatan 21, 4 våningar upp. Aldrig berätta om den morfar jag aldrig fick träffa som gick vidare innan jag kom.

Jag fick aldrig berätta att jag har världens bästa storasyster som har det godaste hjärta som någonsin slagit i detta land.

Jag fick aldrig berätta om när jag såg min fru för första gången i en soffa i Fårösund i sina blåa snickarbyxor i jeans, wow

Jag fick aldrig berätta om när mina barn kom till jorden, hur paniken i barnmorskornas röster när jag fördes ut i korridoren och de ropade var bakjouren var någonstans. När min blivande fru rullas iväg mot hissen till IVA med sträng av blod efter sängen och min son som fördes livlös åt andra hållet. Den känslan klockan 0300 på natten när man kämpat i 30 timmar är svår att förnimma. När jag minuterna senare får min son levererad i en filt med ett öga kisande mot mig och i skenet från det blinkande lysröret i korridoren på Visby lasarett får uppleva den kontakten samtidigt som man har den enorma oron för en annan människa. Ganska snabbt konstaterar jag att spädbarn är jag inte bra på utan hittar en syrra som intygar att bar det kan hon. Varpå jag ger henne min son och ber dem väcka mig när besked om Carina kommer och somnar in i sängen. 4 timmar senare klockan 0700 får mor och sin träffas för första gången i ett rum på IVA.

Jag fick heller inte berätta om mina insatser åt FN på balkan. En del av Nordic Battalion vars insats på balkan få människor i Sverige förstår vidden av. Jag känner en enorm stolthet att varit en del av den.

Jag fick inte heller berätta att jag vid 16 år flyttade till Falun för gymnasiet och hockey i FaluHC och fotboll i Korsnäs. Minnen är många och fina.

Inte heller berätta hur livet var under 15 månader i flottan ombord HMS Stockholm

Jag fick aldrig berätta för svenska folket hur underbar min vackra hustru är som jag fick gifta mig med den 8 september 2007, hur vacker hon var när vi gick in i Väskinde kyrka till tonerna av Gärdeby gång låt på fiol av fru Melin och hur vacker hon ännu är. Inte skrika ut till hela Sverige hur mycket jag älskar henne och mina barn

Jag fick aldrig berätta hur rädd jag var att dö när Skyways minsta plan svängde ut på landningsbanan på Visby flygplats med ett lungdränage fasttejpat på sidan med silvertejp. Båtarna inställda, helikoptern kunde inte flyga på grund av stormen, SOS alla flyg med tryckkabin utomlands och lilla jag som efter 18 dygns väntan bara måste till Karolinska för operation. Läkarnas uppmuntrande ord ringer i örat -Berätta inte att du är sjuk och det skall nog gå bra med tryckkabinen.

Jag fick aldrig berätta hur lycklig jag är i dag med min familj i vårt färdiga hus efter många om och men.

Jag fick aldrig berätta att jag är född och uppväxt i Smedjebacken och det är jag jävligt stolt över

Min fru pratar ofta om stjärnögon, det är den gnista alla barn i förskoleålder har som bara barn kan ha. Ögon som bara utsrålar ren glädje och lycka, tyvärr lyckas vi vuxna effektivt ta bort det på alla barn efter några år men ni som har det kvar, försöka att vårda det.

Sommaren står för dörren och alldeles strax midsommar helgen. Den helg som nog all tid varit den absolut roligaste festligheten oavsett ålder för mig. Från firandet på Melinarnas båt, firandet hemma i Flatenberg och alla kvällar i parken till det underbara firande vi har idag hemma på Själsö. Att få gå upp och sitta och mysa lite i hörnet, se hustrun ha sitt normala “snartdörjagavalltjagskallhakommaihågatthamedmiganfall” medans man i lugn och ro gjort klart allt dagen innan. sedan den sedvanliga midsommarlunchen vid poolen och silltårtan, denna underbara tårta som gör livet värt att leva.En snaps och några glas dricke och sen iväg till hamnen för dans och ljugning innan vi landar på terassen och tänder upp grillen. Ungefär så bra det kan bli.

Men åter till sommaren, förut en underbar tom tid då man med grabbarna gjorde vad som föll en in, idag är det nästan på gränsen till otroligt hur mycket man kan planera upp i förväg. Nästa år blir det den tomma kalenderns sommar med risk för att man sitter själv varjekväll men det kan jag ta……

/Mr T

Jag har gång på gång slagit vetenskapen och läkarkåren med häpnad då det gäller min smärttröskel. Att jag gång efter annan tänjt deras gränser för vad man i smärtväg klarar av. Jag har nog varit ganska medveten om att smärttröskeln är hög ända sedan jag var yngre förutom vid huvudvärk dagen efter då den är extremt låg. Jag har inte särskilt ofta gnällt utan kört på. Nu står jag dock vid det läge att smärtan påverkar min kropp så mycket att jag inte anser mig leva ett normalt liv. Vetenskapen har skannat hela min kropp utan svar på gåtorna alla prov ger svar som en 20 åring och enligt läkarna är jag fullt friskt. Vad hade man gjort med någon som inte har min smärttröskel för han hade troligen tagit livet av sig för länge sedan. Idag har jag bara haft riktigt ont 2 timmar och inte haft så mycket yrsel vilket då betraktas som en bra dag. Min kroppsmentor Annelie De flon har gett mig redskap att jobba med och det känns lite bättre men ändock långt ifrån bra. Den 15 juli är nästa läkarträff och efter det blir det neuvrologen och kan inte de hjälpa mig är det troligen dags att konfirmera sig ty icke annat kvarstår.

Nu kanske jag låter som en jävla grinpitt, ja det kan jag leva med men jag vill dock tillägga att jag fortfarande vaknar varje morgon med ett STORT JÄVLA LEENDE PÅ LÄPPARNA för det är underbart att leva. Just nu är det bara lite väl mycket smolk i bägaren och vi hittar inget bra diskmedel. Jag menar jag är för f-n bara 37 år jag är för ung för att ha så ont och ha den bakfyllekänslan resten av mitt liv.

Det kan då stundtals vara tufft att se framåt men vilken tur då att det finns roliga saker att se bakåt på:

Av nån konstig anledning kommer alla spelare i Smedjebackens HC A-Pojk ihåg vad det stod på mitt pungskydd

Jag har stannat med Hammarbäck i hans 142 vid vägbulorna på baksidan av simhallen i ludvika

Jag har sett fantomen utanför Örebro

Jag har gått i klass 9B på bergaskolan /7b & 8b med så klart

Jag har spelat hockey i granlunds gubbar

Jag har haft storhedkvist som fotbollstränare

Jag har spelat i korsnäs med Toma kapla som tränare

Jag har bott på järnet i 2 år

Jag har växt upp i Smedjebacken

Jag har vart mastklättrare i försvarsmakten

Bara dessa stolpar ger underbara minnen och vetskapen om att livet msåte gå vidare så man kan fortsätta skapa underbara minnen att minnas när tiderna blir hårdare

Mr T

En fredag kväll i april bjöd jag hem alla ledare i Samuels fotbollslag där jag är lagledare på en kickoff. En fantastisk afton allt från fotboll till kottar i skogen diskuterade över en enkel middag med dryck som innehöll prathöjande substanser. En trevlig del av föreningslivet och förbrödringen.

Men varför gör vi sånt så sällan idag? Varför åker man hem sätter sig i fotöljen och umgås med sina vänner via facebook?

Är det för att man kan dricka vad man vill?

Man kan gå och sova när man vill?

Man kan sitta naken om man vill?

Ärdet så att vi människor det socialaste av djur helt plötsligt gjort oss passande sociala, vi umgås när vi vill via telefonen och helt abrupt så kan vi avsluta utan den minsta hänsyn till den vi faktiskt umgicks med?

Ja det är både gått och ont men jag kan sakna lite av den stora gemenskap jag kände som barn vi föreningslivet vilket idag är i stort sett helt dött.

Vad händer annars på fronten?

Ja farsan hade en liten hjärtinfarkt för ett tag sedan och sedan kontrar bäste farbror Mats upp med det samma häromveckan. Då känns det ju sådär att vara på den manliga sidan i släkten när man vet att farfar Georg dock 55 år gammal i hjärtinfarkt, inget att noja ner sig över men jag tror jag skall upplysa doktor krank vid nästa läkarkoll att statusen under hjärtkärl sjukdomar skall ändras till i släkten.

Mina barn är uppe på övervåningen och ser på tv eller spelar data. Under många år har jag förökt å dem att hjälpa till lite mer här hemma, har till och med mutat med pengar men intresset har vart noll.

Nu mina damer och herrar har jag knäckt koden, jag har betalt i fel valuta. Det som gäller är ju datatid, får de byta hjälptid mot datatid kan jag få vad som helst gjort här hemma, undrar om inte bilarna skall tvättas idag 😉

Nu är kaffet slut och garaget pockar på uppmärksamhet vilket det ska få efter jag väckt min min vackra hustru till liv och meddela att kaffet är klart.

Men inte vi skiljs vill jag meddela några fler saker jag faktiskt har gjort:

Jag har jagat karadihz i bosnien

Jag har tappat mina glasögon längst fram vid scen i grängesparken

Jag har skickat ett meddelande ombord till Fredde ombord på en skyways flight

Jag har övernattat i min toyota starlet

Jag har vart på ålagille i Skåne

Jag har sprungit stockholm maraton

Jg har sett Peter Forsberg och Mats Sundin vinna vm guld i ishockey, för övrigt var Fredrik Stillman med också och hans högra armbågsskydd tog jag med hem till Jocke Hellström

Jag har bloggad den 9 maj 2013.

/Mr T

Odödligheten, känslan av att det är ingen fara.

Den tunna känslan av kontroll som i ett ögonblick byts till kaos.

Att i detta läge gå från kontrollerade genomtänkta handlingar in i reptilstadiet eller in i det stadie du tränats för är svårt att förutse förrän man är där.

Det går inte att säga på förhand.

Boom en ied uppföljt av finkalibrig eld från flera håll samtidigt som en rpg passerar 1 meter upp i luften, sikten är lika med noll i det upprörda dammet och kommunikationen via radion är inledningsvis otydlig innan kroppen bestämmer sig för reptil eller träning. Det är en grupp av svenska soldater någonstans i världen som är under beskjutning och någon i den gruppen kommer garanterat välja reptil och de som har rätt utbildning hamnar förhoppningsvis i tränigsstadiet, ingen vet.INGEN.

Odödligheten som fanns där nyss är det ingen som vet nått om för kroppen har tunnelseeende och bara de system som krävs för överlevnad igång. Den härliga känslan av kontroll är som bortblåst.

Efteråt när dammet har lagt sig kan man konstatera om det gått bra eller inte. Man kommer iskydd och delger sina känslor för varandra, förbrödras och går vidare i sitt uppdrag till andra order ges.

Hemma i Sverige sitter de som blev kvar, de över 10000 per svensk insats i afghanistan som sitter på helspänn vid varje rapport om oroligheter och väntar på ett livstecken. Ett sms, ett kort meddelande på facebook eller i värsta fall ett besök av polisen/försvarsmakten.

Hemma sitter de som man inte kan prata med allt om, dels får man inte av sekretess skäl och dels förstår de inte vad som egentligen hänt.

Hemma sitter vi som har oro som grundkänsla och inte odödlighet för vi är inte där.

Idag finns 652 svenskar på plats vid någon oroshärd någonstans i Världen och minst 5 av dem känner jag så pass bra att jag skulle bli väldigt bestört om något hände dem .

Jag är 37, har begränsade fysisk möjligheter idag att delta. Säger som amerikanarna, I done my war.

Idag är jag en av dem som sitter hemma.

Dock vet jag vilket insats det är förbåde vår trupp och deras anhöriga, BE AWARE!

/Mr T

En lång härlig promenad i det otroligaste månljus jag upplevt har rensat mina tankar och fört mig bakåt i tiden. Jag kan känna att fan va skönt, det är inget jag ångrar att jag inte gjorde. Man tycker att fan jag gör aldrig något eller jag har inte gjort nåt. Men börjar man fundera så är väl det egentligen det man har gjort, otroligt vad grejer man har gjort.

Jag har druckit pilsner med Fredrik Nordlund i ett bageri i Hässleholm

Jag har vart med Lars Ström på diskodancing i Olofström

Jag har tjänstgjort i den svenska utlandsstyrkan med legender som dan Lundh, Börje Wängelin, Lennart Sikström och Gummiohlsson

Jag har vaknat i ett 200kvm tält med 60 andra svenskar till ljudet av den ovalfläckiga makedonska grodans bästa parningsläte

Jag har jobbat på Verket i Smedjebacken

Listan på de saker man faktiskt gjort kan bli oändlig, jag kommer ihåg när jag och grabbarna bestämde oss för att gå ut varje torsdag hela 3an på gymnasiet, ojojoj vilka härliga förläskningar i min 1a på järnet, Roger Sunderberg Jakob Westling Tobias Forslund bara för att nämna några av giganterna på arenan sedan ner till Garbo!

I arbetslivet började man på botten vid försvaret som undervattenstekniker och slutade på toppen som höghöjdsinstruktör. Nu är man ansvarig för att Visby är varmt.

Vad är det då som gör att man börja gå och minnas vid 37år, är man nostalgisk eller är man rädd för att glömma ifall man inte upplever några nya minnen? Livet rusar framåt och det är en viss trygghet i att hållafast i det man känner igen. Det enda som jag känner gnager i takt med åldern är ropet från hembygden. Kan det hänga ihop med att mor och far blir äldre vad vet jag men ropet hörs och det för många fina minnen med sig.

Men just nu och här, sitter jag beredd framför datorn och skriver, ännu med ett leende på läpparna efter gårdagens veteran träning, hur fan kan det vara så kul med ett gäng gamla gubbar på is, ja det kan man undra.

En sak är dock säker, inför den andra halvan av mitt liv tar jag med mig ånger och minnen av de saker jag gjort och sörjer intet jag inte har gjort.

Mr T