Mitt i livet

Valet är klart och svenskarna är i chock, sverigedemokraterna har fått 10 %. Hur kan någon vara i chock över detta när vi mottar flest asylsökande i Europa utan någon som helst tanke vad vi skall erbjuda dem. I ett Sverige där kompetensbristen är ett stort problem måste vi lyckas bättre med de som vi tar emot. Regeringen måste kartlägga hur många per år vi kan erbjuda ett vettigt liv och sätta ribban därefter. Man skriker namn som rasister efter de som röstar på SD. Vi skriker inte sosse efter de som röstar S utan vi skall vara stolta över att leva i en demokrati där man får tycka vad man vill. Jag har växt upp i mitt älskade Smedjebacken där vi 93 mottog mer än 1200 flyktingar i ett samhälle på 8000 http://www.youtube.com/watch?v=vRrpj9xI470 . Se resultatet, det måste finnas en tanke. Jag har tjänstgjort 2 ggr på balkan och för mig är det en självklarhet att vi skall ta emot flyktingar, det finns så mycket ondska i världen. Lika självklart som Sverige skall deltaga med väpnade styrkor i oroshärdar för att skapa demokrati och lugn så människor kan leva i sina länder, ingen lämnar frivilligt sitt land. Lika självklart som det är för oss svenskar att se tretungan vaja på kastellholmen över ett fritt Sverige skall det vara det för vilken medborgare som helst i världen i sitt land.

Sverige skall inte själv ändra världsbilden och hjälpa alla men vi skall hjälpa så många som möjligt och erbjuda en dräglig tillvaro med människovärde.

Men va fan vet jag, 38 år och elektriker……

Mr T (röstade inte på SD)

Ps. Sverigedemokraterna är ett parti som likt vilket som helst annat har rätten att uttrycka sin åsikt, det är det som är en demokrati och jag är stolt över att bo i en. Ds

I dag kokar vi kaffe, dukar ut på altanen, ljuger lite och firar av våran son som fyller 14 på tisdag. 14 år, tonåringen mitt i livet som de känner. Vem minns inte vad mycket man visste då, hur mycket man kunde och vad dryga föräldrarna var. Jag växte upp med enormt förtroende från mina föräldrar vilket jag tycker jag och mina kamrater förvaltade. Vi hade stort förtroende från alla föräldrar i mitt “gäng”. I källaren vid Wetterskogs tilläts vi ha våran “bas” i tonårslivet. Där fanns tv, stor hörnsoffa, pingisbord , toalett och framför allt inga vuxna utom den store elake storebror Wetterskog då som hade ett rum där nere och likt draken kom ut och sprutade lite eld på oss ibland. Fantastiska diskussioner om livet, förlåt för alla bullar jag ätit Anna-Greta men vi snackar kvalite av guds nåde. En oas i det livet som man kände då och som med största sannolikhet skapat ett antal människor som jag vet att jag kan ringa till dygnet runt oavsett ärende, det är en stor sorg att inte få leva sitt vuxna liv i närheten av sina kamrater man växte upp med i sin barndoms hembygd. Livet som jag känner idag med mina vänner och min älskade familj är underbart men saknaden, kärleken till Flatenberg och Smedjebacken är för alltid. I augusti blir det dock 7 dagars promenad i minnenas kvarter.

Min son ja, 14 åringen, långskonken från Själsö. Likt de flesta i hans ålder umgås man via datorn idag (max 2 timmar), lirar fotboll och är en trött kille. Min älskade son som inte längre prioriterar att umgås med sina föräldrar, jag minns som igår när jag själv var där så jag klandrar han inte utan njuter av de stunder jag får ha med han. 16 år gammal flyttade jag hemifrån, jag hoppas jag får behålla min kille lite längre även om det numer endast består av korta glimtar jag får se honom. Jag hoppas svaret på dina frågor och mitt beteende som förälder gjort dig beredd på livet som kommer efter tonåren, vi har några år till på oss. Det faktum att du är på väg ifrån mig kan jag acceptera bara du kommer tillbaka ibland.

Jag har förlorat mitt barn till den självständige individen och jag älskar honom.

Grattis Samuel Tennysson Larsson!

MR T

Oj en söndag till. Härlig helg med en trevlig middag igår tyvärr vart det ett snabbt slut men lärdommen är att nästa gång jag börjar plocka av bordet från det som inte används skall jag kommunicera det med gästerna att jag bara skall plocka av och inte skickar signaler att de ska åka hem. En riktigt härlig grillning var det, gött väder och en härlig 12 årig Macallan i glaset med lysande sol och en bubblande Althin satte stämningen på topp.

Annars kan man en söndag som denna när hantverkeriet inte går riktigt spikrakt för att skjuta av en ordvits tvivla på sina kunskaper. Jag är en enkel man från Smedjebacken med en grov attityd men ett hyfsat stort hjärta inombords som inte har hundratals med poäng från högskolan bakom mig. Men jag sätter mig i sådana lägen och tänker tillbaka på vad jag faktiskt gjort. Ja vad har man gjort men jag är 38 år och från att börjat med slaggskottning på bruket, via radar/elgivningssystem lagning i flottan, till att idag sköta underhåll på V18 dieslar,ångturbiner, gasturbiner, fast bränslepannor, elpannor och oljepannor så kanske man inte är helt dum i huvudet man kan faktiskt också bara ha en dålig dag.

Apropå dåliga dagar har farsan en dålig spiral där felen avlöser varandra men nu känns det som det äntligen skall vända, jag kan bara konstatera att det är förbannat långt från Gotland till Smedjebacken om man bara vill åka en sväng över en dag. Morsan bär ett tungt lass utan att man kan avlasta. Sådant är jobbigare än man kan tro eller så börjar man bli gammal och blödig men vem vet. TutTut loket drar på och loket heter Livet!

Mr T

Idag är det 15 år sedan NATOs bombflyg lättade från baserna i Italien och satte stopp för Serbiens ockupation av Kosovo eller vad det nu var. Man satte också stopp för den sista FN ledda insatsen på Balkan. MA13 med stationering i Skopje och med OPn längs gränsen mellan Kosovo och Makedonien retirerar via Tessaloniki i Grekland hem till Sverige. Vi gör det inte av feghet för alla var beredda att stanna, vi gör det för att Makedonien erkänt Taiwan som stat och kina lagt in sitt veto mot vårt mandat, 14 dagar senare pågår de första väpnade striderna i Makedonien som stått utanför Balkankriget fram till dess, mitt hjärta brister.

Jag har tjänstgjort vid 2 tillfällen på Balkan, båda gångerna med stor pondus och självsäkerhet då vi svenskar framstod som aktade peacekeepers. Något vi var ruskigt bra på och vi som satte punkt för insatserna på Balkan följde den inslagna vägen som våra föregångare satt under BA01-03 då Sveriges rykte gjorde oss hyllade på Balkan än idag.

Vad är då kontentan, jo det pågår enorma debatter kring att vi “veteraner” inte får den respekt vi förtjänar av Sverige och svenskarna. Jag är ingen krigshjälte, jag var en äventyrslysten odödlig ung svensk kille som var beredd att offra en period för att andra skulle få det bättre. Jag har av Nato tilldelats tjänstgörings medaljen för Former Yugoslavia. och 2 gånger försvarsmaktens för internationella insatser. Medaljer som jag med glädje tillkriver mina vänner och min familj för att de suttit oroliga hemma. Jag sitter här hemma på Gotland och ser tillbaka med goda minnen, vissa mindre bra minnen men med en känsla av att Sverige gett mig det stöd och den respekt jag behövt och förtjänat.

Det kan låta lättsamt men man skall även veta att det finns förband vars insatser inte är någon ide att berätta för ingen skulle tro mig. Jag kan ta ett exempel från Bosnien när 82 airborne från U.S Army inte tordes gå in i boxen utan eskort. De hårdaste av alla eskorterades av värnplikta och officerare från Sverige som inte vart närmare krig innan än Falklandskriget på TV.

Det finns många svenskar som gjort insatser i de väpnade styrkorna för en bättre värld som mår mycket dåligt, kongo, sinai, Bosnien, Afghanistan har tagit hårda smällar, jag hoppas ni som läser detta möter dem med respekt för jag förväntar mig inte att ni skall bemöta dem med förståelse, ni kan ändå aldrig förstå.

Jag vet att framför mig kommer alltid en svensk soldat stå på post, jag kommer alltid känna mig som en del av dem, en gång fredssoldat, alltid fredssoldat.

I done my war

Mr T

“82 svenskar har fram till idag avlidit i Utlands styrkan och 17 av dem är dödade i strid.”

Efter 4 dagars dalabonanza där vädret inte bjöd på mycket till aktivitet utan vi fick hålla oss inomhus, åka en sväng med bilen och fördriva tid helt enkelt. En resa då jag gavs tid att vara på platser jag inte vart på många år, att minnas de personer jag inte trodde jag kom ihåg, komma ihåg de händelser som man inte trodde hänt. Hur skulle jag t.ex kunna minnas festen på kornäsgården och när Elin backade in i björken hemma vid Forza om jag inte fått åka 40 förbi Lindvallen. Höra Kaplas svordomar eka bland björkarna, minnas inomhus träningarna på Hälsingeskolan, festerna på elevhemmet i Haraldsbo. Pizzorna som hämtats på golden, förfesterna i lonelyness och bägarna på Nivou/Garbo, shoppen och elevhemmet på Lustigknopp. Minnen som kommer till en med ett litet garv men samtidigt den känsla att fan detta blev jag klar med. Jag stängde Falun och gick vidare men det var 3 roliga år. Många människor som jag fick ynnesten att få känna.

Smedjebacken däremot ger mig inte den känslan att jag är klar, något ligger och gnager. Långsamt gnager det och jag vet inte kanske är det så att vrålet från hembygden alltid gnager. Tummen går inte att sätta på det men boken är öppen och troligen inte läst från pärm till pärm då jag inte kan stänga den.

Däremot måste jag stänga pärmen om mitt liv i osundhet. 38 år och värden som en 20 åring. Tyvärr tar nog det slut ganska snart och med det arv jag med största sannolikhet har i min kropp är det dags att sätta punkt. Diabetes och hjärt/kärl sjukdomarna haglar som tallkottar ikring mig i en höststorm. Jag har sagt och lovat så många gånger förr men nu är vi vid vägs ände jag och liemannen. Antingen vandrar vi tillsammans och ser hur långt vi kommer eller så skiljs våra vägar för att mötas igen om massor med år. Jag väljer den senare vägen, jag väljer ålderdom och att få se mina barn blir gamla. Jag väljer att göra mitt bästa för att kroppen skall bära mig så långt som möjligt. Jag väljer att göra det så barnsligt enkla men ändock så svåra att gå ner i vikt och äta rätt.

Vi ses på andra sidan.

/Tenny

“Så föll ett långsamt regn genom trädgården.

Och jag gick ut för att stilla en oövervinnerlig törst.”

Kristian Gidlund

Tack Kristian för att du orkat delge oss kvarvarande din resa .

Jag måste få ställa några frågor:

Finns det nån från skinnrollers som minns den roliga tiden?

Nån som tyckte jag var en schysst fotbollspelare?

Tyckte jag var en bra hockeydomare?

Tyckte jag var en bra hockeyspelare?

Någon som haft bättre firande av midsommar än jag?

Tykctejag tillförde något under mina militärtjänstgöringar?

Saknar mig i Smedjebacken?

Saknar mig i Falun?

Älskar mig i hemlighet?

Vet vem jag är?

Är jag en ledare?

Saknar mig?

Minns mig?

Mr T

Efter att slagit upp en bowmore i glaset och satt mig i min älskade fåtölj i mitt älskade hörn i mitt älskade hem och sett Lasse Winnerbäck med Lise Ekdahl på you tube och låtit ljudet strömma in i mig via denon lurarna så kommer jag till insikt. En insikt när jag tänker tanken att wow vad mysigt det ser ut när ungdomarna står där och myser i publiken, där skulle man ha vart. STOPP Tenny Larsson, har du inte varit där? Har du inte varit ung, har du inte gjort de där konserter? Nej ibland känns det inte så, ibland undrar jag, ibland tvivlar jag men svaret får jag när jag tänker på min fru. 15 år har vi hängt ihop nu och varje gång vi ska på någon sammankomst i Smedjebacken, mitt älskade smebacken får jag kommentaren, prata nu inte hela kvällen om förr för det vet jag inget om. Nej det vet hon inte men hon har hört historierna tusen gånger. Insikten som jag då kommer till vid 37 års ålder är att , fan Tenny du är inte ung längre men du har vart, tvivla aldrig på det min gosse. Just gosse är ett favorit uttryck som min älskade far alltid använt när han tilltalat mig, far, farsan, gert, hyland numer pensionär och älskad pappa och farfar. Insikten som talar om för mig att det är dags nu, det är dags att låta din rastlösa själ komma till ro. Att inse att jag lämnat mitt älskade Smedjebacken. Inse att jag inte kommer vila på by gärde med resten av mina förfäder utan troligen spridas i östersjön genom min hembygda luftkanon från Själsöhamn. Insikten att var sak har sin tid, var sak som jag älskat, var sak som jag saknat, var sak som jag sörjt. Trots all denna saknat så är kärleken till nuet starkare, kärleken till mina barn och kärleken till min fru. Att se de växa upp och vakna klockan 0510 varje morgon och se på henne, min vackra vän, min kärlek som ligger bredvid i sällskap med John blund. Insikten att jag kan återvända till byn när jag vill, till min familj och mina barndomsvänner som finns där och alltid välkomnar mig gör mig lugn i mitt nu. Det enda som jag dock inte kan förlika mig med är att vakna mitt i natten med paniken om att en gång kommer jag somna för att aldrig mer vakna, aldrig någonsin utan att vi alla passerar in i evigheten, det förlikar jag min inte med men jag hoppas jag kommer dit. För insikten berättar för mig att den 17 januari när jag vänder blad och börjar skriva på sidan 38 är jag inte ung längre, då är jag nåt annat.

Ulf Lundell:

Har jag älskat än, har jag levt
Har jag varit ett med livet här
Eller har jag slarvat bort allting
Har jag nånsin varit kär?
Var jag kär där i den varma natten
Eller gör avståndet en lögn
Ljuv nog att bära mej vidare
För att än en gång bli ung

Svaret på dina frågor Ulf är ja!

Mr T

Jag fick aldrig de där 90 minuterna i P1. Det intressanta i det stora hela är att jag tror vem som helst har en intressant historia att berätta bara man kan leverera den. Se Kristian Gidlund som pratar om att han snart ska dö. Hade han pratat lika fort hela programmet som första minuten så hade det vart helt kass men sen hittade han tempot och man sveptes med. Alla har en historia.

Jag fick aldrig berätta att jag växte upp i Smötchen, Smebacken, byn, bruket eller Smedjebacken kärt barn har många namn.

Jag fick inte berätta att jag växte upp i ett hem med sunda värderingar och kärlek. Med en pappa som jobbade i verket och var elitdomare i ishockey. Alla dessa matcher jag vart med på, växt upp i ett hockeysverige där man ännu i stora delar är känd som Gerts grabb. Alla de gånger man hjälp Harry Persson att lägga fram handukarna under 3e perioden och ibland fick man gå med in i matrialrummet och välja en klubba, jag tror varenda unge hade dödat för det.
I centrum av byn var Brandts gatukök och är ännu, där jobbade morsan i många år innan hon startade eget. Nån snitsare och milkshake har man konsumerat genom åren. Alla de gånger morsan jobba lunch och det var fika vid Kurt och Inger innan med nybakade bullar och en Haiwa på balkongen.
Vilka bra minnen jag har från barn och ungdomsåren i byn

Jag fick aldrig berätta om min farfar George som dog vid 55 års ålder och lämnade en 6 årig pojke i oändlig saknad. Han lärde mig räkna genom kortspel och köksklockan på Malmgatan 21, 4 våningar upp. Aldrig berätta om den morfar jag aldrig fick träffa som gick vidare innan jag kom.

Jag fick aldrig berätta att jag har världens bästa storasyster som har det godaste hjärta som någonsin slagit i detta land.

Jag fick aldrig berätta om när jag såg min fru för första gången i en soffa i Fårösund i sina blåa snickarbyxor i jeans, wow

Jag fick aldrig berätta om när mina barn kom till jorden, hur paniken i barnmorskornas röster när jag fördes ut i korridoren och de ropade var bakjouren var någonstans. När min blivande fru rullas iväg mot hissen till IVA med sträng av blod efter sängen och min son som fördes livlös åt andra hållet. Den känslan klockan 0300 på natten när man kämpat i 30 timmar är svår att förnimma. När jag minuterna senare får min son levererad i en filt med ett öga kisande mot mig och i skenet från det blinkande lysröret i korridoren på Visby lasarett får uppleva den kontakten samtidigt som man har den enorma oron för en annan människa. Ganska snabbt konstaterar jag att spädbarn är jag inte bra på utan hittar en syrra som intygar att bar det kan hon. Varpå jag ger henne min son och ber dem väcka mig när besked om Carina kommer och somnar in i sängen. 4 timmar senare klockan 0700 får mor och sin träffas för första gången i ett rum på IVA.

Jag fick heller inte berätta om mina insatser åt FN på balkan. En del av Nordic Battalion vars insats på balkan få människor i Sverige förstår vidden av. Jag känner en enorm stolthet att varit en del av den.

Jag fick inte heller berätta att jag vid 16 år flyttade till Falun för gymnasiet och hockey i FaluHC och fotboll i Korsnäs. Minnen är många och fina.

Inte heller berätta hur livet var under 15 månader i flottan ombord HMS Stockholm

Jag fick aldrig berätta för svenska folket hur underbar min vackra hustru är som jag fick gifta mig med den 8 september 2007, hur vacker hon var när vi gick in i Väskinde kyrka till tonerna av Gärdeby gång låt på fiol av fru Melin och hur vacker hon ännu är. Inte skrika ut till hela Sverige hur mycket jag älskar henne och mina barn

Jag fick aldrig berätta hur rädd jag var att dö när Skyways minsta plan svängde ut på landningsbanan på Visby flygplats med ett lungdränage fasttejpat på sidan med silvertejp. Båtarna inställda, helikoptern kunde inte flyga på grund av stormen, SOS alla flyg med tryckkabin utomlands och lilla jag som efter 18 dygns väntan bara måste till Karolinska för operation. Läkarnas uppmuntrande ord ringer i örat -Berätta inte att du är sjuk och det skall nog gå bra med tryckkabinen.

Jag fick aldrig berätta hur lycklig jag är i dag med min familj i vårt färdiga hus efter många om och men.

Jag fick aldrig berätta att jag är född och uppväxt i Smedjebacken och det är jag jävligt stolt över